Ohöljd skräck. Så beskriver Sofia Lundell sin erfarenhet av att som 17-åring förflyttas från barn- och ungdomspsykiatrin till en vuxenavdelning. Det tog inte mer än ett par timmar innan hon spändes fast i en bältessäng.

Sofia hade haft psykiska problem under flera år. Hon skar sig själv och blev slutligen inlagd på en BUP-klinik i Vänersborg.

– Där var det hemlikt. Vi hyrde film och kunde röra oss någorlunda fritt i de väldigt vackra omgivningarna. Det var bra för mig. Man kände sig omsluten och vårdad, säger hon.

Trots den positiva miljön mådde Sofia dåligt och fortsatte skada sig själv. Det blev till slut så allvarligt att en akutåtgärd behövdes.

– Jag var ung, liten och skör. Jag skar mig på grund av ångesten. Det var svårt att undvika när det hela tiden fanns frestelser i form av riktiga glas och speglar omkring mig.

Men det fanns inga bra alternativ att tillgå inom BUP och Sofia skickas vidare till en vuxenavdelning.

– Uniformerade poliser kom och hämtade mig. Det kändes som en dödsdom och jag reagerade på det enda sätt jag kände till: jag skar mig.

Det var därför hon sattes i bältesäng, bara timmar efter flytten från BUP. Omställningen var total. Tung medicinering, kala kalla väggar, plåtspeglar, lysrör, våld och ständig tillsyn.

– Det blev bara värre och värre. Jag tappade livsgnistan fullständigt. Hade jag blivit kvar där skulle jag inte ha levt i dag.

Nu blev det inte så. Efter några år på olika psykiatriska klinker kom hon slutligen till Heljerödshemmet utanför Uddevalla, och blev frisk.

Hon kämpar nu för att rädda det nedläggningshotade hemmet. Inte minst eftersom miljön där till så stor del påminner om den BUP-klinik hon tvingades lämna som 17-åring.

– Det borde finnas ett steg inom BUP för de som mår allra sämst. En avdelning där det till exempel inte finns någonting att skära sig på. Då hade det aldrig behövt gå så långt som det gjorde.