ANALYS | Socialdemokraternas problem

Ardalan Shekarabi är en belastning för socialdemokratin, och den största tjänst han kan göra partiet är att lämna sin position.
Kanske behövde partiledningen aldrig förklara situationen så tydligt för Shekarabi. På den här nivån förväntas man själv förstå vad rörelsen kräver, också när det handlar om det yttersta offret: abdikation.
Det finns tillfällen när partiledningen skulle kunna le överseende åt skandaler i SSU. Men det här är inget sådant tillfälle. Socialdemokraterna är under hård press till följd av egna misstag och moderaternas offensiv.
När moderaterna tränger in mot mitten suddas de sakpolitiska skillnaderna mellan de båda partierna ut.

Det är precis enligt ritningen på det moderata partikansliet.
På valdagen får det inte skilja för mycket mellan de politiska alternativen. Moderatledaren Fredrik Reinfeldt ska glida som en våt tvål ur Göran Perssons händer.
Också väljare som bara är lite missnöjda med s-regeringen kan då proteströsta på det borgerliga blocket utan att behöva rösta för ett systemskifte.
Också väljare som bara är trötta på Göran Persson efter hans tio år som statsminister ska kunna pröva något nytt, utan att tvingas riskera det man uppfattar som trygghet.

Men när den politiska konflikten mellan höger och vänster avtar så ökar betydelsen av partiernas förmåga att vinna väljarnas förtroende.
Svaret på frågan ”vem kan man lita på?”, blir också svaret på vem som vinner valet.
För socialdemokraterna är ett ungdomsförbund som fuskar med pengar och öppet visar sitt förakt för demokratin ingen bra allierad.
Dessutom stänker det redan från skandalerna på statsministern. Plötsligt stod några av regeringens yngre ministrar, ungdomsminister Lena Hallengren och skolminister Ibrahim Baylan i kvicksand när äldre missförhållanden i SSU började intressera medierna.

Att SSU byter ordförande i sommar garanterar förstås inte att problemen är över, men de specifika misstankarna mot Ardalan Shekarabi kommer inte längre att vara socialdemokraternas huvudvärk.
Partiet saknar ändå inte imageproblem: utnämningspolitiken, Göran Perssons konflikt med Margot Wallström och de öppna striderna i Stockholms arbetarekommun, som utkämpas mellan samma fraktioner som slåss i SSU, fortsätter att dra negativ uppmärksamhet mot socialdemokratin.

I trots mot moderaternas strategi hoppas Göran Persson kunna vinna valet med sakpolitisk konflikt: därför gjordes utspelet om att välfärden kräver höjda skatter.
Mätningar visar att många svenskar är beredda att betala högre skatt för bättre välfärd.
Men det förutsätter förstås att väljarna tror på att pengarna verkligen går till bättre välfärd. Och då handlar det om förtroende igen.
Ardalan Shekarabis besked är en bra nyhet för Göran Persson. Han behöver många fler för att vinna valet.