När den nya elektroniska teknologin började bryta igenom var jag chef för Aktuellt på Sveriges Television och intog en ganska aktivistisk, teknikvänlig hållning till det nya. Det var i en tid då den så kallade bärbara elektroniska kameran var otymplig och möjligen släpbar. Telefax framstod som en sensationell nymodighet och datoriserad grafik som en teknologisk utopi. Film, telex och Letrasets gnuggisar var den gängse tekniken.

Pelle Blomberg, en av Aktuellts producenter, kom hem från en studieresa i USA med budskapet att det var dags att skrota skrivmaskinerna. Han förutsåg att vi istället skulle arbeta med något slags elektroniska apparater. Snart skulle redaktionen arbeta papperslöst.

Personligen har jag alltid haft svårt att leva som jag lär. Även om jag i teorin bejakar det nya så håller jag mig i det längsta till det gamla beprövade. I dessa dagar blir jag handgripligen varse mina inre motsättningar.

Idén om den papperslösa journalistiken har jag uppenbarligen aldrig accepterat, märker jag när över 25 års ackumulerad makulatur nu åker på sophögen. Dokument och urklipp som omfattar det mesta från terrorbalansens euromissiler till Sveriges just avslutade period som ordförande i EU. En container på drygt 20 kubikmeter tar hand om rubbet.

Enstaka papper begrundar jag dock först en stund. Som en låda med EU-parlamentets rapporter om hanteringen av galna kosjukan (BSE). En präktig skandalhistoria som glömts bort när man idag talar om hur Jacques Santers EU-kommission imploderade våren 1999.

Han borde ha tvingats gå två år tidigare. Men i förtroendeomröstningen i EU-parlamentet 1997 gav ledamöterna efter för de massiva påtryckningarna från huvudstäderna. Så klarade sig Santer trots att hanteringen av BSE-krisen var djupt upprörande.

En del inflytelserika tjänstemän satte omsorgen om köttmarknaden framför omsorgen om folkhälsan. En av de centrala var den dåvarande generalsekreteraren David Williamson, kommissionens högste tjänsteman, som tidigare varit statssekreterare i brittiska jordbruksdepartementet. Som sådan hade han varit den levande förebilden till Sir Humphrey Applebye i tv-serien Yes Prime Minister.

I efterhand skämdes många i EU-parlamentet över att de vek ner sig i BSE-skandalen. Detta blev en tung inteckning av kommissionens förtroendekapital. Ett hypotek som förklarar varför Santers kommission redan var rökt när nya skandaler dök upp. De handlade om fusk och nepotism som ursprungligen faktiskt uppdagats av kommissionens egen internrevision (som tillhörde Anita Gradins portfölj). En försvagad Jacques Santer orkade inte ta strid när kommissionärer som Edith Cresson och Manuel Marin vägrade ta sitt ansvar. Parlamentet fick ett gyllene tillfälle att hota med misstroendevotum och Jacques Santer packade ihop. Han hade efterträtt Jacques Delors med löftet ”mindre men bättre”. Till hälften höll han ord. Nu åker alla skandalerna till återvinningen.

Snart blir kontoret papperslöst. Nästan. Böcker slänger jag aldrig.