I måndags avslöjade Aftonbladet att drygt 200 av Sveriges 8000 nämndemän förekommit i brottsutredningar de senaste åren. 25 är straffade och har ändå jobbat kvar i landets domstolar utan något slags kontroll.

Det är klart att personer som har begått grova brott inte ska sitta och döma i landets domstolar. Och det är obegripligt att den som vill jobba i domstol inte först måste visa upp ett utdrag ur brottsregistret.

Sedan är alla felsteg kanske inte lika allvarliga. I Aftonbladet intervjuades bland annat en nämndeman i Haparanda, som polisanmälde sig själv sedan han skjutit två älgar på mark han inte hade licens för. Det framstår inte som en försyndelse som bör diskvalificera någon från domstolstjänst för all framtid.

Denna nyhet kommer bara någon månad efter att SVT:s Rapport redovisade att många yrkesdomare och åklagare var kritiska mot systemet med nämndemän. Många i debatten hakade på med kända och goda argument: Nämndemännen är juridiskt inkompetenta och hotar rättssäkerheten. Det är feltänkt att låta andra erfarenheter än juristernas få genomslag i domstolarna. Systemet är en kvarleva från 70-talet då det handlade om makt och politisering av domstolarna.

Ordföranden i Nämndemännens riksförbund bekräftade kritikernas värsta farhågor när han i en kommentar påstod att ”det kan vara bra att inte vara så bunden av det juridiska tänket”. Precis det synsättet har i en rad fall fått nämndemän att fälla personer för grova brott utan tillräcklig bevisning.

Samtidigt är inte jurister en garanti för rättssäkra prövningar. Häromdagen fick Thomas Quick, eller Sture Bergwall som han heter numera, resning i ännu ett mordfall. Till denna rättsskandal har juristutbildade åklagare, domare och advokater alla lämnat högst väsentliga bidrag.

Och det finns situationer i domstolarna där fler perspektiv rimligen kan höja kvaliteten. Vem är till exempel bäst lämpad att bedöma trovärdigheten hos en målsägande eller ett vittne – en pensionerad sjuksköterska eller en 30-årig jurist? Svaret är inte självklart.

Jag tycker också att en del av mina vänner inom juridiken och politiken väl lättvindigt avfärdar argumentet att inslaget av lekmän kan öka medborgarnas insyn och stärka domstolarnas legitimitet. Det är lätt att juristkåren blir inåtvänd med ett eget språk och en egen uppfattning om verkligheten.

Vad som däremot borde vara föremål för reform är att nämndemännen i dag utses av partierna. Det riskerar att undergräva domstolarnas oberoende från den politiska makten. Dessutom blir urvalet av folk för snävt för att hålla uppe bredd och kvalitet.

Detta är det verkliga problemet – inte att nämndemän saknar juristexamen eller att en eller annan av dem har skjutit ett par älgkalvar på grannens mark.