Det är översättaren som skriver boken

Du blir kanske förvånad, men det är inte Khaled Hosseini som har skrivit succéboken Flyga drake och inte den aktuella uppföljaren Tusen strålande solar heller. Ändå står hans namn med stora bokstäver på omslaget och titelsidan. Och på baksidan. Och ryggen. Och fliken.

Hur kan jag då påstå att han inte har skrivit boken? Enkelt. Khaled Hosseini behärskar inte svenska. Han har skrivit The kite runner och A thousand splendid suns – på engelska. Det är hans språk. Sedan har böckerna översatts och det är Johan Nilssons språk, svenska, du läser. Som översättare har han naturligtvis följt Khaled Hosseinis text, men ordval, tonfall och valörer är Johan Nilssons.

Språken står inte i ett fast mekaniskt förhållande till varandra så att det bara finns en enda tänkbar översättning av varje ord eller uttryck. (Gudskelov! Så trist det vore.) Det är bara att göra tankeexperimentet att låta tre olika personer översätta The kite runner till svenska. Självklart skulle det bli tre olika texter! Liknande, men olika.

Översättaren Nils Håkansson har, i en kommentar till en modern översättning av Turgenjevs roman Rudin, gjort liknelsen att den som betraktar en tavla föreställande Stockholms stadshus inte betraktar Stockholms stadshus utan en avbildning av arkitekten Ragnar Östbergs skapelse. På samma sätt är en översättning en omformulering av en text i ett nytt språk utifrån en personlig tolkning. En översättning har därför två författare, menar Håkansson.

Den recensent som skriver att (den utländske) författaren XX har ”ett så underbart levande språk” har inte förstått det. I sin bok Översättarens röst bjuder Christina Gullin på detta kritikercitat: ”Ordekvilibristen Burgess firar triumfer i sin nya bok”. Anthony Burgess talade svenska!

Den stora stjärnan bland svenska översättare, SvD-medarbetaren Caj Lundgren, liknar i Gullins bok översättarens arbete vid pianistens. Han kan inte ändra på noterna, men han kan tolka dem på sitt sätt. Både pianisten och översättaren är skapande konstnärer inom tydligt angivna ramar.

Nog förekommer det att pianistens namn står mycket större än kompositörens på konsert­affischen. Men i böckernas värld händer det inte. Du kommer aldrig att få se ett omslag ser ut så här: (se bild.)

Det här är en urgammal debatt i bokbranschen och jag hör redan gäspningarna från förlags-­världen där författaren är stjärnan på scenen och översättaren jobbar i kulisserna.

Här vill jag gärna deklarera ett jäv: Jag har själv gjort några små inhopp där i kulisserna. Men jag hoppas att få din dispens att pipa lite ändå och tillåtas uppmana dig att, nästa gång du läser en översatt bok och har glädje av den, skänka åtminstone en halv tanke till översättaren, vars namn du hittar någonstans om du bara letar.