Den 24 mars 2011 skriver Malin Hellesø, Terjes fru, i sin blogg: ”Turen med lo brukar utebli när jag är med och turen brukar finnas där när jag inte är med. Terje har nämnt att det oftast dyker upp när han är ensam och att det kan, enligt Terje, bero på att lodjuren känner igen hans doft”.

Drygt två månader senare utses Terje Hellesø till årets naturfotograf 2010 av Naturvårdsverket. Han får priset för ”sin mångåriga insats för svenskt naturfotografi”. Redan då har de makalösa bilderna på lodjur börjat dyka upp i hans blogg.

Som en del i utmärkelsen ingår det att göra en fotoutställning på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. Terje Hellesø väljer att skicka in en falsk lodjursbild som pressbild till Naturvårdsverket inför vinterns utställning. Han är fast besluten om att hans utställning ska handla om lodjur.

– Jag visste att det måste vara äkta bilder. Samtidigt kände jag en förhoppning i och med att kontakten med lodjuren kom oftare och oftare och jag kom allt närmare. Jag kände att jag var nära någon typ av genombrott där jag i lugn och ro skulle kunna ta bilderna som skulle ställas ut.

Men bilderna börjar ifrågasättas: ingen har tidigare sett så många lodjur på samma plats. Terje Hellesø får försvara sin lögn i flera intervjuer och konfrontationer med journalister, jägare och andra experter.

– Jag gjorde det med livet som insats. Jag visste att mitt liv skulle vara slut om jag blev avslöjad. Det jobbigaste i det här var att under alla omständigheter hålla masken och spela överväldigat glad över bilder som jag visste inte var riktiga.

Jag hade ett antal riktigt fina, nära möten med lodjur som jag inte lyckades förmedla i bild. Det utvecklades till en ökande frustration.

Terje Hellesø

Mitt i lodjursprojektet dyker det upp en bild på en mårdhund i Terje Hellesøs blogg. Han skriver att han fotat den i Mullsjöskogen vilket leder till att viltvårdarna sätter igång ett aktivt letande med viltkameror för att fånga in djuret, som kan vara bärare av rabies.

– Den blev bara till av farten. Jag tänkte att folk nog inte skulle tycka att det var så konstigt om jag snubblade över en sådan också eftersom jag var så mycket i skogen. Och så blev det ju två grävlingbilder också som jag klippte ihop samtidigt. Jag tror att jag hade tappat huvudet fullständigt då.

Han erkänner att han inte ens försökte fånga en mårdhund på bild.

– Nej, aldrig. All fokus låg på lodjuren, att vänta på lodjuren. Jag var väldigt dåligt insatt men visste från många olika håll att det fanns mårdhund här i Mullsjöskogarna, säger han.

Den 3 september erkänner Terje Hellesø att han har ljugit. Efter att ha tillbringat flera dagar på en psykiatrisk avdelning på sjukhus försöker han nu reda ut hur det kunde gå så långt. Han har återvänt till den lilla orten Mullsjö utanför Jönköping där skogen ligger precis intill bostadsområdet.

– Jag hade ett antal riktigt fina, nära möten med lodjur som jag inte lyckades förmedla i bild. Det utvecklades till en ökande frustration. Jag kände en press utifrån att det skulle vara konstigt om inte Terje lyckades ta de här bilderna. Någonstans där tappade jag begreppet kring det etiska fullkomligt.

Från början var klippandet i bilder från internet en form av skiss över en önskebild. Om han bara kunde fånga den där bilden skulle hans position som en av Sveriges bästa naturfotografer vara säkrad. Han skulle bli anlitad som föreläsare, kunna skriva bättre artiklar och framför allt – han skulle bli känd.

– Jag ville att folk skulle tro att jag var bättre än jag egentligen var. Jag skulle bli den första fotografen någonsin som gjorde en fotoutställning med lodjur. När jag märkte att mina bloggläsare tyckte bättre om de fejkade bilderna kände jag att mina riktiga bilder inte dög. Jag tror att min dåliga självkänsla har spelat en stor roll i det här, säger han.

Överdrifter och ett starkt hävdelsebehov har funnits med tidigare i Terje Hellesøs liv. Frun Malin Hellesø berättar om hur han brukade säga att de hade fem anställda, där han räknade in även sig själv och Malin. Hon är också fotograf och de driver sin verksamhet tillsammans.

– Han ville expandera och anställa trots att han redan var skuldsatt. Allt gick väldigt fort och jag tyckte inte att vi hade råd. Jag kände att vi behövde förankra företaget i verkligheten. I efterhand känner jag mig dum som inte lyssnade på min magkänsla om att något var fel, säger hon och tittar mot fåtöljen där hennes man sitter tillbakalutad.

Parets ekonomi var ansträngd redan innan och nu är det osäkert om de kan bo kvar i hyresrätten i Mullsjö. Ett av Terje Hellesøs mål har varit att bli ekonomiskt oberoende samtidigt som det känts allt viktigare för honom att stärka sin profil som fotograf.

– Man försöker hela tiden höja nivån på sina kurser och på föreläsningarna. Där någonstans blev naturfotografen Terje viktigare än människan Terje. Det är väldigt kluvet, för mitt i de här framgångarna så har jag alltid försökt förmedla den personliga bilden. Mitt motto om att mina bilder är jag och jag är mina bilder känns i efterhand som en ironi. Det är egentligen mig själv jag har lurat mest i det här.