Man ska inte dricka alkohol när man är gravid, man ska inte dricka alkohol när man ammar, man ska inte dricka alkohol när man är förälder över huvudtaget!

Barnmorskan spottade ut orden som avlossade ur en AK4:a. De studsade mot väggarna en stund innan de träffade oss i mammagruppen. Vi skruvade oroligt på oss inför vårt oväntade livstidsstraff. Hon som hade ställt frågan, om det var okej att ta ett glas vin på lördagskvällen när man ammar, sökte förgäves stöd bland oss andra i rummet, men vi duckade kvickt bakom våra svällande magar. Efteråt vaggade jag ikapp syndabocken och sa att hon inte skulle bry sig om barnmorskan. Att hon visst kunde tillåta sig ett glas vin någon gång när barnet var fött. Bekände i förtroende att jag själv hade unnat mig ett i veckan under hela min graviditet. För tusan, vi skulle bli föräldrar, inte helgon! Även om vi inte öppet protesterade – denna eviga fruktan att framstå som en dålig förälder – uppfattade nog de flesta av oss barnmorskans utfall som udda. Att vara vit under havandeskap och amning var en sak men att avstå från alkohol under resten av livet kändes rätt extremt.

Nu sexton år senare inför midsommar ställer Aftonbladet frågan ”Är det okej att dricka inför sina barn?” De gör det efter några års lobbyarbete från IOGT-NTO som bland annat driver kampanjen Vit jul där kända och okända personer verkar som ambassadörer genom att offentligt ta avstånd från alkohol under julhelgen.

Det råder i min värld ingen tvekan om att det är plågsamt att växa upp som barn till en alkoholist, att aldrig veta om dagen ska bli nykter eller spritfylld och kanske tvingas ta hand om den som varsamt skulle valla dig in i vuxenlivet. Men det kollektiva skambeläggandet och moraliserandet över föräldrar och alkohol funkar inte på mig.

Tanken från nykterhetsivrarna är att helgerna är dagar av lycka, presentutdelning och lek kring gran och stång som ska sitta på den där rimbokspinnen som glada och obefläckade barndomsminnen. Men storhelger kommer inte sällan med en massa uppdämd stress som förpestar idyllen. Med eller utan alkohol. Besvikelser är en del av livet.

Ett återkommande argument är att barn vill att deras föräldrar ska vara som de alltid är, att de mår dåligt när föräldrarnas beteende ändras. Men ingen människa är en och densamma hela tiden. Ibland är man allvarlig och förståndig. Andra gånger flamsig som en tioåring. Även när man är över fyrtio och spik nykter.

Det händer att jag drabbas av skrattsjuka och skrattar så jag gråter åt snuskiga skämt. För inte så länge sedan sprang jag tillsammans med en väninna runt i timmar med pyttesmå myrsteg i ett shoppingcentrum för att vinna en stegmätartävling, hysteriskt fnissande och mot slutet med benen i kors för att vi inte skulle kissa på oss. Det var inte särskilt värdigt. Och ja, vi stötte så klart på våra döttrar och deras kompisar. Pinsamma föräldrar är en del av att vara tonåring.

Jag tänker inte supa mig redlös i kväll men jag kommer inte heller ha vatten i glaset när jag höjer det och skrålar Helan går. Jag kommer inte att skämmas ett ögonblick vare sig för nubbarna i glaset eller de två falska toner som är allt min röst förmår framkalla. Min dotter kommer sitta bredvid. Det är okej. Skål!