LÄS ÄVEN: Inga kvinnor i Saudisk Ikeakatalog

Ikeas tilltag att plocka bort bilder på kvinnor från sin saudiska varukatalog väckte en smärre folkstorm. Vad sägs om att hålla kvar lite av den vreden för att hjälpas åt att lyfta fram alla andra försvunna kvinnor? Påminna oss om att det här med att radera kvinnor är inget som vare sig Ikea eller muslimska diktaturer har kommit på. Det är ett gammalt välbeprövat grepp inom västerländsk kultur.

På 1800-talet hade vi till exempel i Sverige runt 1000 verksamma kvinnliga konstnärer. Men när man på 1950-talet upprättade Svenskt konstlexikon fanns plötsligt bara några stycken av dem kvar. De andra gömdes undan och så har det förblivit ända till i dag. Ett försök att lyfta fram några av dem, tillsammans med en del av deras på sin tid berömda franska 1700-talskollegor, görs just nu på Nationalmuseum i utställningen Stolthet & fördom. Där kan man bland annat stifta bekantskap med kvinnan bakom slöjan i Alexanders Roslins älskade tavla Damen med slöjan. Det var hans fru Marie Suzanne Giroust, medlem i den kungliga franska konstakademin, en upplyft konstnär som av upplysningsmannen Diderot till och med betraktades som strået vassare än sin man.

Ännu allvarligare än de bortglömda konstkvinnorna är ändå historieförvanskningen i våra barns läroböcker. När Delegationen för jämställdhet i skolan (DEJA) för ett par år sedan granskade fyra av de mest använda läroböckerna i historia – två för grundskolan och två för gymnasiet – hittade de ynka 62 namngivna kvinnor bland 930 män. Kvinnorörelsen omnämns inte bland de politiska ideologierna och räknas inte heller in bland folkrörelserna. När alla män får rösta upphör läroböckernas intresse för kampen för allmän rösträtt. I en bok omnämns en mängd svenska 1900-talsmän av varierande betydelse, bland andra Arvid Lindman, Ernst Rolf och Gösta Bohman medan kvinnor som Selma Lagerlöf, Elise Ottesen-Jensen och Alva Myrdal utelämnas. Böckerna ger skoleleverna en bild av historien som en nästan helt igenom manlig angelägenhet, där det knappt ens verkar ha funnits några verksamma kvinnor. Varför görs ingenting för att bredda perspektiven? Det skulle ju göra historieunder- visningen så oändligt mycket mer angelägen och intressant.

I Nina Burtons Den nya kvinnostaden från 2005 kan man läsa om kvinnorna som trotsade könsbegränsningarna, bröt ny mark och borde ha sin självklara plats i historiebeskrivningen.

En av dem var Mary Somerville som på 1800-talet med sina kunskaper inom allt från mekanik och optik till geografi och biologi gav engelskan ordet scientist. Hennes böcker användes i den högre undervisningen trots att hon själv i egenskap av kvinna inte hade tillträde till universitetet.

Upptäcktsresande Mary Kingsley, Afrikas drottning, var samtida med den nu betydligt mer kända Henry Stanley. Medan Stanley reste med militäreskort och hundratals bärare utforskade Kingsley på egen hand i slutet av 1800-talet Västafrika (som då gick under namnet den vite mannens grav). Jocelyn Bell upptäckte 1967 bara 24 år gammal neutronstjärnorna, pulsarerna, men fick se nobelpriset delas ut till sin handledare, fast han vare sig hade upptäckt eller förklarat de nya stjärnorna.

Kvinnorna finns där, men finns viljan? Och vad hände med DEJA:s rapport, har den också raderats?