När jag för tredje gången hör mig säga att i framtiden vill jag leka mer måste jag hejda mig, undra varför? Visst, det kan höra samman med att jag just fyllt en sån där hoper år som får en att fundera på vilka drömmar som återstår att uppfylla, innan allt är över och good bye.
Eller också har jag förläst mig på alla överlevnadsråd, särskilt för kvinnor. Detta att vi ska skolka och fuska lite mer, inte vara så hiskeligt ambitiösa. Men frågan, den inte helt oviktiga, är när skolket går att få in så länge barnen är små och tvättkorgen full och jobben kräver sina kvinnor och … ja, ni vet.
Härom morgonen cyklade jag bakom kvinnan som hade en barnvagnsstol på pakethållaren. Vid varje stoppljus drog hon upp ett papper ur cykelkorgen, läste så många rader hon hann – innan det var dags att trampa vidare. Nästa stoppljus, några rader till. Till slut stod vi så nära att jag kunde snegla på pappret, det viktiga. Överst stod November. Under stod Emma. Utan alltför mycket fantasi drog jag slutsatsen att det var en månadsrapport från hennes dotters skola.
Visst, så är det:
Pressade mammor har inte ens tid att stå och glo in i ett rödlyse. De läser pappren de inte hann kvällen före. Att försiktigt puffa på denna pressade kvinna och säga att hon borde leka – eller åtminstone skolka – lite oftare kändes som en dålig idé. Understundom har man ändå en viss självbevarelsedrift. Med rätta borde hon, i så fall, ha drämt cykelkorgen i huvudet på mig.
Nej, leka kan man inte göra när som helst. Som barn, i bästa fall. Som förälder till någon liten människa, i ambitiösa fall. Men då är det den lilla människans behov som styr, inte vår vuxen-leklust.
Det är sen, efter själva peaken på det som kallas liv, som vi borde göra en inventering och se hur mycket lust och fantasi vi har kvar. Mäta kvillret. Göra en ungefärlig uppskattning av vilka hisnande språng vi drömmer om – och skulle orka med.
Själv brukar jag tänka på trädet på Djurgården. Den där eken som Astrid Lindgren och hennes väninna Elsa Olenius, hon som grundade Vår teater, brukade klättra upp i så länge deras åldrade ben höll. Det skulle kunna vara en saga, signerad Lindgren, men jag tror det är sant. Det borde åtminstone vara sant.
Man måste inte ge sig upp i luften. Pirret i magen kan återkallas på andra sätt. Inte vet jag hur många definitioner det finns av begreppet leka. Man får väl sätta sig ner, försöka minnas hur det var när man, likt Pippi, aldrig ville bli stur eftersom vuxenlivet framstod som så tråkigt. Och lekovänligt. Vilket det också är, åtminstone alltför ofta.
Nu möter jag kvinnan som bestämt sig för att börja dansa salsa, eller om det kanske var tango. Och där är han som ska sluta med golf och börja samla frimärken. Och hon som tänker göra slut med några väninnor eftersom de aldrig vill hitta på något kul. Eller busigt.
Huvudsaken är att vi ser möjligheten.
Som Astrid Lindgren själv, fnysande, påminde i en tv-intervju när hon fyllde 80:
”Det är väl inte förbjudet för gamla kärringar att klättra i träd.”
