Evvel Husic, Najda Arifati och Nora Alin går i sjuan i Värner Rydén-skolan i Rosengård. Även om de inte skulle vara rädda för att hänga i Herrgårdenområdet en kväll, tycker de att tjejerna från området Herrgården är lite kaxigare. Å andra sidan är Rosengårdstjejer över lag nog ganska kaxiga, skömtar de. Men någon annanstans än i Rosengård vill de inte bo.
Foto: Simon Paulin
” Grisar!” Ropet kommer från en grupp ungdomar. Zoran och Anders, två av Rosengårds närpoliser, fortsätter att gå, blicken fäst vid horisonten.
–Och så kommer tillmälena, konstaterar Zoran.
Det är en lugn kväll i stadsdelen. Senhösten för ett och ett halvt år sedan dominerades av upplopp och kravaller, men sedan förra sommaren har det varit stilla. Men så, i slutet av april, kom rubrikerna tillbaka: Rosengård brinner igen. Nya upplopp. Bilder på poliser i kravallmundering. Trots storsatsningar från kommunen, nya fritidsgårdar och en nästan ständig polisnärvaro.
Så sent som förra helgen brann det igen och fyra personbilar förstördes i anlagda bränder i ett underjordiskt garage. När personal från räddningstjänsten anlände utsattes den för stenkastning och fick avbryta släckningsarbetet.
–Det kan växla så snabbt. Från att det är lugnt till att en händelse sätter igång det, en gnista som tänder. Folk börjar snacka. Och så eskalerar det. Plötsligt har vi massa människor, en bil som brinner och stenkastning, säger Anders.
Att säga att det är i hela Rosengård det händer är orättvist. Nästan all ”aktivitet”, som polisen kallar det, sker i Rosengårdsområdet Herrgården. Här har sopcontainrarna bytts ut mot eldsäkra alternativ. Marken har rensats på stenar, en åtgärd för att minimera risken för polis och räddningstjänst.
Det var också här en förskola nyligen stängdes, efter en lång tids hot mot barn och personal. Nu är den slitna lägenhetslokalen tom och mörk. En sotfläck avslöjar att någon försökt elda på väggen. Skotthål har hittats i fasaden. Hur länge de suttit där vet man inte.
Varken Zoran eller Anders vill ha med sina efternamn i tidningen. Precis som flera kollegor har de flera gånger förföljts när de åkt hem från jobbet. Att kallas för gris eller hora när man patrullerar i området tillhör var- dagen, det är tuffare när det sker utanför jobbet. Men trots det så är de överens: det är här i Rosengård de vill jobba.
Det börjar skymma, men vimlar av barn och ungdomar. Någon ropar ”hej polisen!”. En liten kille kommer fram och trycker på Zorans skyddsvästbeklädda mage.
– Är det bara muskler?
Zoran ler två meter ovanför marken.
–Jobbet är inte bara bränder och djävulskap, säger han.
En timme senare dundrar två brandbilar ut från brandstationen med blåljus och sirener. Vid kanten av Ringvägen på väg in mot Rosengård, står en BMW i lågor.
En kvart senare lutar sig brandmannen Magnus Johansson tillbaka i skinnfåtöljen. Joggingbrallor och tofflor är på igen.
Han minns november 2008, den mest intensiva perioden i hans karriär. En vanlig vecka gör brandkåren utryckningar till området Herrgården tre, fyra gånger i veckan. Då, förra senhösten, kunde det vara fem gånger under ett och samma kvällspass. Han beskriver bilden. Människor överallt, blåljus, stenar som flög i luften, smattrade mot polisens sköldar. Till slut brann så många föremål att de slutade försöka släcka.
–Det var som någon skrev då. Ska du till Rosengård så följ brandbilarna, säger han.
Senare samma kväll blir en 11-årig flicka i Rosengård skjuten i vaden med ett luftgevär. En medlem i vad man tror är det kriminella gänget Black Cobra, etablerade i Rosengård, beskjuter en lägenhetsdörr i Malmö. Bilen som tros ha använts är den BMW som räddningstjänsten hittar brinnande.
En kärna på 15–20 personer står bakom majoriteten av brotten i området, enligt polisen.
Inga-Lill Garver stannar utanför ett av Rosengårds höghus. Vårsolen värmer i den svala blåsten. Hon tittar uppåt. Balkongerna är inglasade, det var de inte då, för drygt 40 år sedan, när hon och hennes man, alldeles nygifta, fick flytta in i den sprillans nya lägenheten. Hon ler åt minnet.
–Det var härligt. Jag tyckte att det var så jättefint. Och det var det ju.
Några års bosparande i HSB gav förtur till det populära, barnvänliga området, dit också flera av parets vänner flyttade. Lägenheterna var ljusa och stora, de bästa arkitekterna stod bakom. Tävlingar avgjorde vilka landskapsarkitekter som fick designa parker och gårdar. I Rosengårds köpcentrum fanns – och finns – allt man behövde.
Man tog hänsyn till allt.
Broschyrer om Rosengård trycktes upp på svenska, danska, engelska. Det skulle vall- färdas till vad som var ett av de modernaste bostadsområdena någonsin.
I 15 år bodde familjen Garver kvar i området. Idag känner Inga-Lill inte längre någon där.
På ett sätt hade Rosengård otur. Samtidigt som området blev färdigbyggt, kom den industriella krisen. Arbetarstaden Malmö tömdes på jobb. På tio år minskade befolkningen med nästan 40 000. De nybyggda lägenheterna på Rosengård ansågs för dyra.
Redan då började det gå fel, menar Ilmar Reepalu (S), Malmös kommunalråd sedan 16 år.
– De som blev kvar var de som inte kunde välja, säger han och blickar bort mot Herrgården, från börjat känt för sitt gula, snygga tegel, nu för de dåligt underhållna bostäderna med mögel och kackerlackor.
Privata hyresvärdar köpte loss Herrgårdens tömda hyreshus – billigt. Att renovera ingick inte i budgeten. Hyresgäster lockades från landets flyktingförläggningar med löfte om en ny färg-tv. Hyran stod socialen för.
Idag renoveras området i etapper. Till och med den mest ökända värden, norska kapitalförvaltaren Acta, är i renoverartagen, enligt Ilmar Reepalu. Men problemen finns kvar. Trångboddheten, arbetslösheten.
–Det vi har misslyckats med i vår flyktingmottagning är att vi behandlar alla som ett kollektiv. De är invandrare. Deras barn kallar vi andra generationens invandrare, sedan tredje genrationen invandrare. När blir man Malmöbo?
En snickare ska känna sig som snickare i första hand, en bilmekaniker som bilmekaniker, inte som invandrare, resonerar Ilmar Reepalu. Samtidigt gör den snudd på totala bristen på svenskar i området den språkliga barriären hög.
–Vem är svensk? Jag är född i Estland, är jag svensk då? undrar Ilmar Reepalu retoriskt.
Det är just den inställningen han vill få bort, svensk eller invandrare.
Men det är så de säger, de som bor här. Som Nura Alin som går i sjuan i Värner Rydén-skolan, spelar fotboll i FC Rosengårds flicklag och vill bli tandläkare. Eller hennes klasskompisar Nedja Rifati och Evvel Husic, som båda vill bli advokater. Inte minst för att visa att de kan – trots att de kommer från Rosengård.
Alla tre är födda i Sverige, visst, men svenska? Mest när de är utomlands. I riktigt svenska områden kan man känna sig utanför. Men Rosengård är tryggt, hemma.
– Jag skulle nog inte känna mig så här trygg om jag bodde på något svenskt ställe, säger Nura Alin.
De tycker att det är synd att det bor så få svenskar på Rosengård. Man borde umgås mer, slår Nedja Rifati fast. Inte minst för att svenskan ska bli bättre. Därför borde egent-ligen inte nyanlända flyktingar flytta dit utan till något mer ”svenskt” ställe, resonerar hon.
Men det är upp till svenskarna också, tycker Evvel Husic. Han spelar också fotboll och berättar om spelare som inte vågar spela matcher som är förlagda till Rosengård.
–Dom borde träffa fler invandrare. Det är inte bara vi som borde träffa fler svenskar.
Många hoppas att Rosengård är på väg att förändras tack vare nya satsningar. Renoverade gårdar, där bland annat arbetslösa ungdomar i området rekryteras, nya parker. Det handlar om att öka stoltheten för stadsdelen.
Sedan ett halvår tillbaka finns också ett tiotal nyblivna småföretagare med var sin ny- renoverad ”bokal”, där lägenheterna i husets bottenplan renoverats och byggts till med en butikslokal. Initiativet är ett försök att få till fler butikslokaler i ett område som bara är byggt för att bo i.
Lokalbristen är nu ett stort hinder för de många som vill starta eget och därmed också Rosengårds utveckling, enligt den styrande stadsdelspolitikern Andreas Konstantinides (S).
–Med facit i hand så vet vi att det blev fel. Hela tiden kommer folk, frisörer, skomakare och undrar: ”kan du hjälpa mig att hitta en lokal?”. Men det finns inga. Många som kommer hit är entreprenörer, här är de arbetslösa.
På något sätt symboliserar ”bokalerna”, vad som skulle kunna bli Rosengårds framtid. Ett naturligt folkvimmel börjar växa fram. Några dricker juice och tar sig en macka vid juicebaren, ett gäng fnissiga killar skojar med kompisen som sitter under skynket i frisörstolen.
–Det här stället skulle kunna finnas i Limhamn (red: välbärgat villaområde i Malmö), eller hur? Det är stort, modernt, fräscht, säger frisören Ali Talalmusa och gör en stolt, svepande gest mot frisörstolarna.
Solljuset flödar in från takfönstret.
– De som bor här måste känna att de också ska ha det så fint.
Parkerna och gångvägarna fylls med barn som slutat skolan. På väg mot Herrgården kommer en glad, lockhårig tjej hoppande på kryckor. Det är 11-åriga Nassima Nasir Zai, flickan som kvällen innan blev skjuten i vaden med ett luftgevär. Det var någon som gömde sig på en balkong tror hon. Kulan gick sju centimeter in i låret. Hon visar det omplåstrade såret. Kompisarna trängs runt henne.
–Jag är hennes brorsa! ropar en kille stolt.
På frågan om hon är rädd när hon går ut nu så skrattar hon bara.
Det enda hon undrar är när hon kan börja spela fotboll igen.
För 40 år sedan var Rosengård det mest påkostade bostadsområdet i Malmö. Idag handlar nyhetsrapporter-ingen om skottlossning, bränder och arbetslöshet . Samtidigt växer ilskan hos Rosengårdsborna mot dem som spär på områdets redan dåliga rykte .
Rosengård i siffror
Klicka på länken för mer fakta om inkomstskillnaderna i Rosengård jämfört med resten av landet.
- 16 maj 2010 Rosegård i siffror
