För 20 år sedan pratades det en hel del om det papperslösa samhället. Inte kunde vi då ana att det skulle bli tvärtom.
Alla som har med dagis- eller skolvärlden att göra vet vilket blankettkaos som frodas hemma hos dagens småbarnsfamiljer: utflykter, tider, mat, föräldramöte, kvartssamtal, vab-anmälningar – allt har ett eget pappersformulär.
Men någon gång måste vi väl ändå stanna upp och ställa frågan: Varför?
I förra veckan deltog jag i en konferens som handlade om framtagandet av en strategi för kommunala e-tjänster. Och det låter ju lite snårigt, men handlar i stort sett om att göra den kommunala servicen lite smidigare. Mycket av det som vi tar för självklart visar ju sig ofta vara omöjligt när det handlar om offentlig verksamhet. Om du vill din kollega på jobbet något, skickar du ett snabbt mejl. Men myndigheter kräver fortfarande i många fall att du hämtar en speciell blankett, fyller i den med en penna och postar den.
Att kommunerna runtom i landet nu börjar införa lösningar som underlättar servicen är inte en dag för tidigt.
Men det handlar fortfarande i de flesta fall om enkelriktade satsningar, där medborgarna begär eller anmäler saker – det kan till exempel gälla att man vill beställa handlingar ur bygglovsarkivet, boka tid för borgerlig vigsel eller skaffa parkeringstillstånd.
Nästa steg borde rimligen vara att kommunerna och staten låter medborgarna bygga sina egna e-tjänster. Myndigheterna sitter på en massiv mängd information om samhället och invånarna – ihopsamlad med skattepengar: befolkningsstatistik, skol- och dagisstatistik, kartor, information om städdagar och sophämtning, utvärderingar om kommunal service, och så vidare.
Det märks inte utåt, men politiskt står vi just nu och balanserar på en brytpunkt. Ska politikerna våga släppa informationen fri och göra all data tillgänglig utan kostnad för medborgarna?
Vinsterna skulle inte bara visa sig i form av fler företag och öppningar för entreprenörer som kan skapa tjänster som är värdefulla för oss, utan också öka insynen och möjliggöra sann delaktighet i byggandet av morgondagens samhälle.
När valrörelsen drog igång var de svenska politikerna uppfyllda av en Obamavision. Alla partier skulle vifta med den sociala medieflaggan och använda sig av nätet för att engagera väljare. Det lyckades inte. Försöken var halvhjärtade redan från början och handlade i de allra flesta fall bara om röstfiske.
Och det är bra att satsningarna gick åt pipan, för hela idén med att knyta sociala band mellan beslutsfattare och medborgare handlar inte om att vinna val, utan att låta väljarna ta en aktiv roll i styrandet av landet – året runt.
Det bästa redskapet för detta är den information om samhället som inte bara har skapats av oss och betalats av oss, utan som också tillhör oss.
Efter den 19 september är det hög tid att ge oss våra data tillbaka.
