Förlåt. Jag inte bara ogillar idrott. Jag tycker den är direkt äcklig. Och aldrig mer så än inom räckhåll för Stockholm Marathons tusenfaldiga svettstänk som på Odengatan i lördags. Ett uppdaterat tåg av medeltida flagellanter, en armé av självplågare med ansiktena förvridna av perverterad njutning. Finns det inte någonstans i Skärgården en egen ö där de och deras supporters (är lika med anhöriga) kan tugga sin löparfradga, springa runt och hänge sig åt kollektiv extas utom synhåll under några dagars tältläger, eller så?

Dyslexi vet man vad det är. Dyskalkyli, kunde man läsa om häromveckan, är nedsatt förmåga att lägga ihop två och två. Dessa, och andra dysfunktioner som säkerligen kommer att uppdagas och förses med förstavelsen dys-samt få sina egna riksförbund framöver, är allvarliga saker, förvisso inget att skratta åt.

Det är däremot min egen dysatletik. Eller vad jag nu ska kalla den psykosociala störning – nog så besvärlig framför allt i manliga kamratsammanhang – som medför att jag är absolut, totalt, från minigolf till hästpolo, helt och hållet ointresserad av idrott.

Jag känner absolut inget för andra kulturskribenters (alltför) väl omskrivna vurm för 1. fotboll (Mats Gellerfelt och ett helt lag av svenska journalister och författare), 2. boxning (Klas Östergren, Norman Mailer med flera) eller 3. cricket (rätten att använda krypterad terminologi, kunna namnen på spelare från Pakistan eller åtminstone att få bära tweedkavaj gör cricket till en kulturell tillflyktsort). Jag sökte länge grunderna till min dysatletiska störning i att jag som knubbis tidigt kränktes av bisarra övningar på bock och barren i illaluktande gympasalar, att jag alltid valdes sist in i skollagen av de andra otäcka små pojkarna, eller i det faktum att jag tycks vara född utan bollsinne.

Vem vet, och själv bryr jag mig inte längre. Efter att länge ha mörkat mitt handikapp inför andra – bara sagt jaja Boork, Zlatan, icing, hole in one eller något sådant på vad jag trodde skulle kunna vara rätt plats i fikasnack och andra sammanhang, har jag har funnit min plats på jorden undan atletofilernas majoritetsförtryck. Där behöver jag inte låtsas längre.

Få ställen är lika tysta under, låt oss säga, ett VM i skidskytte, som SvD:s kulturredaktion. Från fotodesken och nyhetsredaktionen alldeles intill förnimmer man kollegors tillfredsställda grymtanden vid blågula bragder även i de mest esoteriska av idrottsgrenar.

Jag är så dysatletisk att det är tveksamt om ens ett naturtroget återskapande av romartidens gladiatorspel med besegrade barbarers blodvite, lejon, tummen upp och tummen ner skulle kunna locka mig om det direktsändes på tv. Jo, kanske förresten – om kejsar Nero satt på hedersplatsen. Vänta – det gör han ju, i dubbla upplagor till och med. Både Hu Jintao och George Bush bevistar ju OS-öppningen. Efter fascismens och kommunismens fall är OS den manifestation som alltjämt ordnar parader och bygger fanborgar åt totalitär estetik.

Först fotbolls-EM, sedan OS. Sommaren 2008 blir en pärs.