”Att tvivla på allt och att tro på allt är två lika bekväma lösningar, båda befriar oss från behovet att reflektera”.

Visdomsorden av 1800-talsforskaren och matematikern Henri Poincaré är högaktuella. Den nya aktivistiska ateismen förkunnar med fundamentalistisk glöd att Gud är död och att kristen tro bygger på vidskepelse.

För ett par veckor skrev jag på den här platsen om gruppen Humanisterna som säger sig stå för förnuft och vetenskap – och som slår fast att allting i tillvaron ”i princip” kan förklaras av fysikens lagar. I min kolumn ifrågasatte jag att gruppens lära uteslutande bygger på rationalitet och vetande. För att illustrera hur människans inneboende och mest centrala behov i vetenskaplig mening kan vara omöjliga att bevisa, ersatte jag Humanisternas formuleringar om ”religiositet” med begreppet ”kärlek”.

Av reaktionerna att döma begick jag ett misstag.

I debatten om livsåskådning och kristen tro tycks ateistföreträdare av olika slag numer ha försett sig med tolkningsföreträde. Visserligen heter det i Humanisternas skrifter att humanismen bygger på ”övertygelsen om alla människors lika värde och ett konsekvent försvar för åsikts- och yttrandefrihet”. Hundratals reaktioner i mejl, på webbsidor och bloggar talar dock ett annat språk – där handlar det om att ifrågasättanden ska stävjas, inte uppmuntras. Här några exempel:

”Idioten Adaktusson är helt stängd för omvärlden och har en IQ på 35.6”. ”Varför får avskräde som den här artikeln tidningsutrymme”? ”Det var det mest idiotiska jag någonsin läst”. ”Du föll som en sten i mina ögon, du finns inte längre i min värld”! ”Sällan har en så korkad idé fått en så seg och obegåvad utläggning som i denna andlighetsdrapa”. ”En mörkermans tankevärld, totalt vrickat”.

Humanisternas budskap om religionen som roten till allt elände blottar obehagliga stämningar och polariserar ett väsentligt samtal. Men framför allt nedvärderar det alla de människor som utan att inkräkta på någon annans frihet eller välbefinnande bejakar tillvarons religiösa dimension.

Föreställningen att allting skulle vara bättre utan religiositet bygger på bräckliga antaganden och fördomsfulla synsätt om att troende människor antingen är manipulerade eller korkade. Försåtligt buntas kyrksamhet och andligt sökande ihop med religiös fanatism. Humanisterna attackerar människors gudstro i grunden, men ifrågasätter också lagstiftningen som garanterar den mänskliga rättigheten att utöva sin religion.

I en debattartikel, skriven av ledande personer i Humanisterna, heter det: ”Lagen om religionsfrihet är idag otydlig, motsägelsefull och kontraproduktiv. Behövs den egentligen?”.

Humanisterna har valt att ägna sin tid åt att bekämpa något som de är övertygade om inte existerar. Det ska respekteras – men intolerans och inskränkthet måste motverkas. Det är sant att religiositet och andlighet inte bygger på mänsklig vetenskap – lika sant som att ateismen står utan svar på tillvarons största frågor, om världsalltets uppkomst och livets mening. Därav behovet att reflektera.