I juli 1993 debuterade Henrik Schyffert som sommarpratare i P1.

Med sylvasst konsekvent ironi genomförde Henrik en fulländad parodi – om jag nu får ta mig friheten att applådera en kollega och nära vän – av alla sommarprogrammens klichéer, återkommande musikval och ämnen. Efter att ha spelat både Brev från kolonien och Idas sommarvisa sade han:

– Och sedan kom fyra långhåriga killar från Liverpool och vände upp och ner på allting.

Om jag minns rätt så följdes detta av She loves you.

Den här veckan är det femtio år sedan The Beatles gav ut sin första singel, Love me do. Med Henriks ord fortfarande klingande i huvudet har det ända sedan dess varit knepigt att ens skriva namnet The Beatles utan att fnissa.

Men nu fyller deras debutsingel ett halvt sekel och jag undrar om sådana här jubiléer och historiekunskaper har någon relevans?

Finns det några godtagbara skäl till att ens uppmärksamma dem? Borde man inte använda allt utrymme man har för att försöka ta sig vidare istället?

Jag funderade på det när jag bara häromdagen satt i en monter på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg och diskuterade förra veckans revolutionerande jubileum (Never mind the bollocks av Sex Pistols firade 35 år).

Ingen behöver egentligen veta något mer om det tidiga 1960-talets inspelningsteknik, vem som skrev vilket munspelssolo eller var vilken textrad författades.

Däremot lärde jag mig alldeles nyligen – i en bisats i ännu en hyllningsartikel jag inte hade behövt läsa – att av The Beatles fyra medlemmar var det endast en – George Harrison – som växte upp i ett hem med två närvarande föräldrar.

Kanske visste jag det redan men hade bara inte reflekterat över det på länge?

Men det satte genast igång helt andra tankebanor i mitt huvud.

I den informationen kan man med ett halvt sekels perspektiv se hur just det gjorde bandet i fråga till något annat än bara fyra musiker. Hur gänget blev en ersättningsfamilj och förebilder som Little Richard fick utgöra fadersgestalterna de saknade i sina tonår.

Och också hur det här möjliggjorde en öppenhet och liberal framåtrörelse som inte hade varit möjlig tidigare i historien.

Hur frånvaron av ett patriarkat präglat av ett, kanske till och med två världskrig skapade nya värderingar som annars troligen hade dröjt ännu ett decennium.

Det är väldigt talande att det var exakt samma vecka för femtio år sedan som The Beatles debuterade på skiva som den första svarta studenten, James Meredith, gick på sin första föreläsning på det tidigare helvita University of Mississippi i de så segregerade amerikanska sydstaterna.

Det går en spikrak röd tråd från de här två händelserna fram till vår tids arabiska vår, Pussy Riot-rättegångar och London-kravaller som vi inte kan upphöra att lära oss något nytt av.

Allt handlar om kontext.

Andres Lokko är kolumnist och kritiker i SvD. andres.lokko@svd.se