En dimmig natt i början av maj 1981 befann sig två narkomaner på en desperat vansinnesfärd på Highway 29 norr om San Francisco. Hans namn var William ”Bob” Eugene Cox, och hon heter Annika Maria Deasy.

De var inte gifta men levde tillsammans i Stockton, en industristad i norra Kalifornien. Deras förhållande var destruktivt, tillvaron handlade mest om att få tag på pengar till kokain (han) eller heroin (hon); ofta med hjälp av checkar utan täckning. Båda hade varit narkotikaberoende sedan 14 års ålder.

Ingen av dem hade körkort, men de flydde i en vit Chevrolet, efter att ha besökt hennes langare. Kanske kunde de ta sig till Kanada. I vilket fall som helst måste de bort, för ett drygt dygn tidigare hade Bob Cox kallblodigt skjutit ihjäl en man i Stockton.

”Hej, det är Ann. Vi har varor till dig. Vi har kött. Har du 300 dollar så levererar vi.”

Så löd samtalet till Joe Torre, en 58-årig man som Annika Deasy kände och som ville köpa kött billigt till familjens krog. Den 30 april möttes de på uppgjord plats. Men det blev tjafs om betalningen. Torre hade bara 100 dollar. Plötsligt sköt Bob Cox mannen till döds med sin Smith&Wesson-revolver.

Hon hade aldrig tidigare sett någon bli ihjälskjuten; han hade ett förflutet som våldsbrottsling, soldat och fängelsekund i Turkiet. Chockad och med stark abstinens gick Annika Deasy med på att dra.

Torres stulna kreditkort kom till nytta när de behövde äta; sedlarna de fått räckte till en heroinfix, valium och vodka. Oron och chocken ville ändå inte släppa. Men innan de kunde sticka från Kalifornien ville Annika Deasy ta farväl av sin elvaårige son Sven, som då bodde med sin pappa i en husvagnspark i Lake County.

Fast var? Paret hittade inte i mörkret. De började gräla, han körde av vägen och hon försvann in i skogen för att kissa. När Annika kom tillbaka inträffade det som skulle bli helt avgörande för resten av hennes liv.

Chevan hade fått punktering, och en 35-årig polis stannade för att hjälpa till. Han hette Richard Helbush och var på väg hem efter avslutat pass. Men Bob Cox måste ha trott att han var ute efter Torres rånmördare, för i panik sköt han även Sergeant Helbush – med fyra skott. Nu var han en dubbelmördare – som dessutom tog till polisbilen för att fly, med Annika Deasy vid sin sida.

En vägpatrull hann upp paret, och det utbröt en eldstrid som ledde till ömsesidiga skador. Hon hjälpte honom att ladda om vapnet, även om hon inte riktigt lyckades. Det hela slutade med att Cox och Deasy fördes till häktet i Lakeport.

Och där tog livet slut helt och hållet för Bob Cox, som en dag hängde sig med ett lakan i cellen. Annika Deasy fick nu ensam svara för de båda morden.

Hennes småkriminella bakgrund var knappast förmildrande. Hon hade en rad villkorliga domar i bagaget: langning, kontokortsbedrägerier och ett dråp som hon 1974 tagit på sig skulden för, enligt uppgift för att hjälpa en pojkvän.

Det värsta i omgivningens ögon var att en av de ihjälskjutna var polis.

Annika Deasy kände en enorm moralisk skuld dels för att ha fixat mötet i Stockton, dels för att hon sedan velat söka efter sin son. Men någon mördare ansåg hon sig inte vara, även om hon knappast försökt stoppa Cox.

–Han var kallblodig, en mördare till naturen. Han verkade veta precis vad han sysslade med. Men hon var delaktig. De flydde ju tillsammans, från mordet på Torre, säger Don Anderson – en av de poliser som kom till platsen och grep paret; idag försvarsadvokat i Lakeport.

– Hon hade kunnat sticka men det gjorde hon inte. Istället hjälpte hon till att distrahera, så att han kunde skjuta. I mina ögon gör det också henne till ”cop killer”, polismördare.

Don Anderson berättar att han lång tid efter skottlossningen kände sig paranoid och extra orolig för sina barn. Han och hans kolleger hånades av vissa Lakeportbor, för att de inte genast skjutit ihjäl polismördarna.

–Värst var det för sheriff Bill Bloomquist. Han tog pikarna om att ha misslyckats hårt, gick ner sig i alkoholism och dog för tio år sedan.

Eftersom det rörde sig om två mord, varav ett på en polis, kunde dödsstraff komma ifråga – eller livstids fängelse utan chans till över- klagande. Den advokat Annika Deasy fick rådde henne att ingå en upp- görelse (plea bargain) med åklagaren, vilket ledde till domen ”25 år till livstid” för mord.

I augusti 1983 kom hon till California Institution for Women, ett kvinnofängelse i ökenlandskapet öster om Los Angeles.

Men hur kommer det sig att svenskan Annika Östberg hamnade i Stockton i USA? Vägen dit gick via några lyckliga och en lång rad olyckliga omständigheter.

Hon föddes 1954 i Stockholm, växte upp på Gärdet och i Hässelby, och tillbringade somrarna hos släktingar i Söderhamn. När hon var fyra år gammal skildes hennes föräldrar, och några år senare gifte hennes mamma om sig med en välbärgad amerikan. Mor och dotter flyttade till hans hemstad, St Louis i Missouri mitt i den amerikanska mellanvästern.

Men den tystlåtna svenska flickan kände sig udda och oönskad, både hemma hos styvpappan och i skolan. Snart blev det en klyfta mellan Annika och mamma Maj-Britt, som ville vara lojal med sin man och de två småsyskon som snart kom. Den klyftan vidgades ju mer Annika revol- terade. När hon inte tilläts träffa sin tio år äldre pojkvän rymde de båda till San Francisco. Annika var bara ett barn – 13 år, men såg äldre ut och drogs snabbt in i hippiekretsarna i Haight Ashbury.

Detta var 1967, då The Summer of Love i Kalifornien bar på löften om en fri och sorglös, kosmisk tillvaro. Annika hittade äntligen en gemenskap, och gav sig hän med flower power, sit-ins, kollektivboende, konserter, rårisgrytor, psykedeliska mönster och droger som LSD och marijuana.

Men redan som 14-åring var hon heroinberoende. Som 15-åring blev hon gravid, och snart tvingades hon prostituera sig för sin försörjning. Mamma Maj-Britt hemma i Missouri fann sig i att hennes man inte lät henne leta upp sin dotter.

Vid den här tiden var Annika Östbergs liv en räcka av upplevelser, men också av mindre lämpliga pojkvänner. För att ge sin lille son en tryggare tillvaro valde hon att gifta sig med en lastbilschaufför och leva Svensson-liv i ett småhusområde i Stockton. Annikas man hette Brian Deasy, och så fick hon sitt amerikanska namn.

I flera år anpassade sig Annika Deasy till hemmafrulivet för Svens skull, men när Brian förälskade sig i hennes väninna och begärde skilsmässa rämnade den trista men trygga tillvaron – och när Annika mötte Bob Cox gick det som sagt snabbt utför.

”Någon Eleanor Roosevelt är jag inte – bara en vilsen och rörig narkoman”, säger Annikas röst i Tom Alandhs filmporträtt av henne.

”Hon var väldig ung, väldigt vilseledd och extremt intelligent”, säger Susan Jordan, den första av flera försvarsadvokater.

Åklagarna har dock målat en annan bild av Annika Deasy. I det förhör om villkorlig frigivning som hölls 2005 – det avslogs – försöker en av dem att få det till att det egentligen var hon som höll i pistolen när Helbush sköts ihjäl (vilket inte stämmer med utredningen).

Det finns helt enkelt många bilder av den idag 55-åriga svenskan. De hänger samman med hur man själv ser på brott och straff, på skuld och försoning.

Richard Helbushs döttrar, som var sju respektive tio år när han dog, vill inte ge intervjuer. Men i det förhör som hölls i fjol läste Tara Salizzoni upp ett brev från sin yngre syster Dana McEvoy:

”På grund av dig har jag inte kunnat träffa eller tala med min pappa på 27 år. Jag har begränsade minnen av den tid vi tillbringade med varandra, för jag var så liten när du mördade honom. /…/ Men jag kommer ihåg hur det var att vara sju år och sitta på en begravningsbyrå med min far i en öppen kista framför mig. Jag minns hur det var att stå vid graven och höra ljudet av gevär och trumpetstötar. Jag tycker inte att någon sjuårig flicka ska behöva ha det som sista minne av sin far.”

På mötet ifjol bestämdes att Annika Deasy behövde mer tid för att få insikt om sina gärningar. Nämnden som avgör straffens tidsbestämning ansåg att hon minimerade sin inblandning och inte visade tillräcklig ånger, trots otaliga ursäkter. Goda vitsord för deltagande i fängelsets alla rehabiliteringsprogram vägde mindre.

Hennes försvarsadvokat – fram till förra veckan – tror att det hade tagit honom minst fem år till att få ut henne från amerikanskt fängelse, om inte den svenska regeringen fått fram en flytt till Sverige och Hinseberg.

– Jag vet inte varför det skedde just nu. Det var förmodligen en blandning av den juridiska processen, politiska påtryckningar och att Kalifornien behöver skära ner på sin fängelse- population, säger Ashok Ramani, vars advokatbyrå i San Francisco jobbat gratis i fem år.

– Annikas fall är intressant, för det visar verkligen hur man ser på bestraffning och rehabilitering i Kalifornien numera. Det är mycket sällan man ser en fånge som lyckats för-ändra sitt liv och sin person så genomgripande som hon gjort. Ändå tog det 27 år innan det räckte, för att få flyttas till Sverige. Allt fokus är på det förgångna. Men det beror mest på att det gäller ett polismord.

Inte bara svenskar utan även flera amerikaner har engagerat sig i Annika Deasys öde – exempelvis Lewis Dolinsky, mångårig journalist på San Francisco Chronicle, som följt fallet i tio år men inte velat uttala sig offentligt förrän nu:

–Jag förringar verkligen inte hennes kriminella förflutna. Men under sin långa tid i fängelset har hon förändrats otroligt mycket. Det är faktiskt ett hjältedåd att ha klarat det.

– Som människor förväntas vi tro på att det är möjligt att sona och gottgöra sina synder. Annika har blivit en ansvarsfull människa, som numera är värd all beundran.

Källor:

• Sorgfågel; Annika Östberg berättar om sitt liv av Lena Katarina Swanberg, Bokförlaget DN 1999.

• Annika – ett brott, ett straff, ett liv, dokumentärfilm av Tom Alandh, SVT 1999.

• Protokoll från förhör med Board of Parole; California Institution for Women (18 september 2008).

• Intervjuer.

• Tidningstexter.

• Samtiden.com