Maciej Zaremba – ett av mycket få skäl att någon enstaka gång öppna Dagens Nyheter istället för denna tidning - har i en artikelserie granskat den nya folksporten att känna sig kränkt. Under läsningen slog det mig att när jag var ung var vi inte kränkta. Vi var missförstådda. Det var den närmaste omgivningen som inte förstod oss, alltså den egna familjen, skolan eller i vag mening samhället.

Samma brist på förståelse drabbade också våra förebilder. James Dean var inte kränkt utan just missförstådd. Ideligen var han osedd och ohörd, en ung arg man som oftast förgäves pockade på uppmärksamhet från omgivningen. Med det kunde vi genast identifiera oss. Också med en filmtitel som The Misfits - ”de missanpassade” - eller med den tidens musik där rader som O Lord, please don't let me be misunderstood på goda grunder fastnade i skallarna på en hel generation.

Men kränkta var vi inte och skillnaden tror jag är högst avsevärd. Den missförstådde vädjar om något. Han eftersträvar - om medvetet eller omedvetet - just anpassning. I grunden ifrågasätter han inte omgivningen utan hoppas bara på marginella förändringar av den som ska göra det möjligt för honom att bli uppfattad som han är, på det att han sedan ska kunna bli del av något som är så mycket större än han själv.

Den kränkte däremot vädjar inte. Han kräver. Han pockar på vad han anser vara sin rätt och det är förstås det omgivande samhället, skolan eller familjen som har att förse honom med den. I äldre tider kunde en sådan konflikt om den finge samhälleliga proportioner bli till revolution, men i dagens starkt individfixerade, solipsistiska och amerikaniserade samhälle fungerar vad Herbert Marcuse kallade den ”repressiva toleransen”: den kränkte slussas in i det juridiska rummet, alltsammans slutar i advokatyr. Och i jagets tidsålder viker omgivningen där ofta ner sig, något som hade varit otänkbart på den tiden jag var missförstådd.

Att vara kränkt är också ett sätt att klä egna krav i hovsamma slöjor. Ingen vill gärna pråla med vad andra kan uppfatta som egoistiskt och aggressivt. Clausewitz, krigets store teoretiker, lär att det är försvararen som börjar varje krig genom att vägra uppfylla de krav som angriparen ställt. Så inkräver den kränkte enbart vad som orättfärdigt förvägrats honom.

När sker detta paradigmskifte ( inte heller detta begrepp fanns när jag var ung ) från missförstådd till kränkt? Det vet jag inte; bara att det uppenbarligen inträffat. De stora omvälvningarna i livet låter sig bara sällan fixeras med hjälp av klocka eller almanacka. Dock slår det oss plötsligt en dag att något måste ha inträffat utan att vi vet hur, när eller ens varför.

Vem kan säga när de sista hästarna försvann från Stockholms gator eller när den siste herren lyfte på en av de sista hattarna för en dam? Men försvann gjorde de, hästar som hattar, och det enda som med säkerhet kan sägas om detta är att den som ännu minns när de fanns inte längre är ung, och att det inte lönar sig - inte ens i metafysisk mening - att känna sig kränkt av ett så vemodigt faktum.