Snart ska jag stänga av min mobiltelefon, sommarlovet hägrar och i år har jag lovat mig själv, och familjen, att inte sitta där i en vrå och smygjobba, smygmejla, smygmessa. Men innan friheten bryter ut lyder jag Astrid Lindgrens råd, hon som visste att sommaren inte blir somrig av sig själv, vi måste sätta fart på den.

I år missade jag varenda skolavslutning, hörde inte en enda Idas sommarvisa. Däremot lyckades jag trycka ner mig framför en av Parkteaterns scener, det tillhör också traditionen. Just denna kväll var det Odile Nunes En sömnlös kabaré, som tyvärr bara spelades några få gånger – men mycket annat återstår på sommar- repertoaren så håll utkik.

I ljusa juninätter finns förvisso många anledningar att hålla sig vaken, förutom det där att vi inte lyckats somna. Själv stillnade jag efteråt med en kopp värmande te – ta med en filt om ni ska se teater utomhus oavsett hur varm kvällen verkar vara – och fram ur bortglömda gömslen smög sig föreställningen där jag själv var huvudperson. Minnet slog ut som en pion; å det var den sommaren när vi byggt en scen på en äng och spelade upp det rafflande stycke som vi skrivit själva. Publiken var mammor plus de syskon som vi lyckats skrapa ihop och handlingen framskred enligt manus fram tills det oväntade skedde: Jag minns inte vad eller varför, bara att gestaltningen krävde att vi lämnade scen och jagade varandra långt ner till sjön, så upptagna av det dramatiska skeendet att vi glömde att pub- liken inte hade chans att se ett skvatt.

När vi kom tillbaka hade allihop gått hem. Nej, fel – en satt kvar. Min mamma. Måhända fanns en enkel förklaring, att hon blivit orolig och ville se att ingenting hänt oss eller också tog hon bara en välbehövlig paus, unnade sig att sitta kvar där i solen och inte göra någonting. Men jag minns precis när vi rundade enbuskarna, medvetna om att vår teaterföreställning förvandlats till fiasko – och så ser jag min mamma sitta där på en vinglig trädgårdsstol.

Långt senare, när hon försvann in i den dimma som jag aldrig förstod eller lyckades skingra, bar jag med mig vetskapen att från början, då när jag var liten, fanns hon där stark och kärleksfull. Var den som satt kvar.

Sömnlösa nätter kan jag undra över sveken som jag själv åsamkat mina närmaste, hur närvarande mamma jag egentligen var när sonen var liten och nu, hur kommer det sig att jag inte varit på en enda skolavslutning för ett enda bonusbarnbarn?

För att jag inte haft tid, förstås.

Sommaren ger tid för nya tankar men därmed inte sagt att vi byter personlighet, blir några andra.

Nej, jag tänker inte ge några löften som jag ofelbart bryter när höstlunken tar vid. Bara detta enda: Att det fler gånger är jag som sitter kvar när alla andra stuckit, försvunnit. Resten av tiden ska jag klappa mig på huvudet och säga att jag får duga som jag är.

Nyss slog jag på min mobil och där, fråga mig inte hur det gått till eller varför, stod trösten som måste vara inprogrammerad och nu påpassligt påminde: Du har ingenting att ångra.