Stämningen i rättssalen tätnar ju närmare själva mordtillfället under kvällen den 17 mars som åklagaren Johan Fahlander kommer i sitt förhör. Andelen privatpersoner bland åhörarna har ökat och allas blickar är nu riktade mot den 32-åriga åtalade kvinnan med det långa mörka håret utsläppt över ryggen.

Hon är fortfarande lugn, men verkar trött av den totalt cirka tio timmar långa utfrågningen. Hon ändrar ofta sin kroppsställning och blir irriterad när Johan Fahlander pressar henne.

– Vad har mina resor med det här att göra, fräser hon när åklagaren frågar om en resa till Grekland hon gjort under sin påstådda graviditet.

– Jag som åklagare i det här målet tycker att det är viktigt och jag vill att du svarar på mina frågor.

– Men jag vill veta varför du frågar. Kan du svara på min fråga först, säger kvinnan och kastar en mörk blick mot åklagarsidan.

Åklagare Johan Fahlander vill bland annat veta varför kvinnan ringde till de mördade barnens mamma bara dagarna före mordet och hur det kommer sig att hon hade bilder på Arbogafamiljens villa i sin dator.

32-åringen svarar ofta att hon inte kan förklara. Hon hänvisar till att hennes uppgifter skulle kunna skada vänner hon inte vill namnge. När det gäller bilderna hävdar hon att någon annan måste ha lagt in dem i datorn.

Åklagaren vill visa för rätten att den åtalades version inte är trovärdig och i flera fall erkänner kvinnan att hon har ljugit i polisförhör. Det gäller bland annat detaljer i hennes uppgifter om hur hon kom över adressen till villan i Arboga.

– Jag räknade inte med att jag skulle sitta här i dag och att varje ord skulle ha så stor betydelse, förklarar hon.

I en paus säger de mördade barnens pappa till SvD att han inte tror ett dugg på kvinnans berättelse.

– Jag sitter mest och ler för mig själv, hon nästlar in sig själv i sina lögner. Det måste vara något fel i huvudet på henne.

Pappans advokat Kari Skönebrant konstaterar att kvinnan försöker tona ner sina känslor för mammans sambo för att därmed slå hål på att motivet till morden ska ha varit svartsjuka och hämndbegär.

– Hon hävdar att hon inte var besatt men det håller ju inte. Det framgår ju i alla brev och i dagboken att hennes känslor var mycket starka, säger han.

När kvinnan av sin försvarsadvokat får frågan hur det känns att vara anklagad för så grova brott brister hon i gråt.

– För mig är det svårt att förstå hur någon kan ha en sådan uppfattning om mig. Jag tycker att det är förskräckligt. Alla som känner mig vet att jag inte skulle kunna göra något sådant, snyftar hon.