NEW YORK

”Demokrati möjliggör val av ett flertal inkompetenta i stället för utnämning av ett fåtal korrupta.” Vi var någonstans mellan laxen och citrontårtan när han först började förklara för mig hur trött han var på demokrati. Vilken dålig idé det var. Hur illa det fungerade. Mittemot oss satt en do-gooder från FN som såg lika förvirrad ut som jag. Vad satt människan och sade egentligen? Och var han inte från Argentina, dessutom?

Det är ett sånt där absolut ord som man klämmer till med i slutet av ett resonemang, för att samla lite instämmande nickar. Demokrati. We, the people. All offentlig makt utgår från folket. När jag är på mitt mest blygsamma humör brukar jag dra till med att mitt skrivande i tidningen bidrar till dess fortlevnad. Aj, aj. Men då och då råkar jag på någon som argumenterar för något helt annat.

Det händer oftast på skakiga platser, där demokrati inte har etablerats som ett klockrent framgångskoncept. Ryssarna var ju ändå bra, säger en afghan. Aristide valdes av folket, men inte blev det bättre för det, muttrar en haitier. Eller fråga Libyen, där ingen vet vilken milis som skjuter på vem just nu. Det är inte bara hejdå diktator och sen faller allt på plats.

Trots det fascineras vi av de förtrycktas försök att komma närmare demokrati. Vi ser fram mot att välkomna dem i vår lite finare demokratiska klubb, med värderingar som vi håller högt. Men innan vi hoppar och dansar i sympati över de som kräver demokrati i Mellanöstern, kanske vi skulle ta en titt på hur absolut begreppet är för oss själva. Fungerar det, som mitt middagssällskap lade fram, allra bäst i goda tider, när vi har råd att inte rösta på den som lovar mest? I dåliga tider kanske vi behöver en upplyst despot, som vet bättre och ser till vårt bästa?

Det är en provocerande tanke. Vi oroar oss redan lite för strömningar i Europa med sådana idéer. Men samtidigt som människor är beredda att dö för att avskaffa diktaturer runt om i världen, lever vi också i en tid där våldsam kritik mot våra egna demokratier syns tydligt i form av olika proteströrelser. Många tycker att de är alldeles för långt ifrån makten. Att den både kan köpas och säljas för lätt.

Sådant uppmuntras inte lika mycket som när de demonstrerar i arabvärlden. Här är det i stället många som tycker sig veta bättre, och förklarar att sådana uttryck bör inte tas på allvar. Och däri ligger även svaret på hur kärt vi egentligen håller demokrati. Det bästa exemplet är kanske att i den europeiska unionen kan rätten till demokrati helt enkelt förverkas. Det finns nämligen sådant som är viktigare.

När Greklands premiärminister föreslog en folkomröstning om räddningspaketet hånades han öppet av Europas ledare. När Aten sedan brann hånades hela det grekiska folket. De förstod helt enkelt inte sitt eget bästa, som inte ville styras av EU, ECB och IMF. Demokrati är inte det bästa för Grekland just nu. Att de får ordning på skulderna är bättre. Så lätt kunde det högtidliga lilla ordet åka ut genom fönstret.

Jenny Nordberg