– Med stor sorg i våra hjärtan har vi sett hur demensvården försämrats genom årens lopp. Vi känner att vi inte längre kan ge en god och säker omvårdnad om de dementa, skriver undersköterskan Elisabeth Marklund i Piteå som tagit initiativ till ett lokalt upprop för att uppmärksamma missförhållandena.
I ett brev till Socialstyrelsen beskriver hon den verklighet som kan möta henne och hennes kolleger när de börjar på morgonen efter en natt med starkt neddragen personalstyrka.
– När vi kommer på morgonen möts vi ibland av hel- eller halvnakna dementa av olika kön som vandrar omkring i korridoren. På golven ligger kiss och bajs. Det är etiskt oförsvarbart att utsätta dementa för sådan förnedring, står det i brevet.
När Elisabeth Marklund och hennes kolleger skrev under uppropet beskylldes de för att bryta mot tystnadsplikten och hotades med uppsägning. Förhållandena har också Lex Sara anmälts
– Det är inte kunskapen som brister utan personalbristen, säger Elisabeth Marklund som efter över 20 år i äldrevården inte räds hoten om uppsägning.
Professor Mats Thorlund, vid Äldrecentrum, en av de ansvariga forskarna bakom en ny utredning om demensvården i Stockholm, bekräftar problemen med underbemanning.
– Vår rapport visar att bemanningen på många av Stockholms demensboenden är alldeles för låg. Vi vet sedan tidigare att det är samma problem i övriga landet. Vissa nivåer kan helt enkelt inte underskridas för att täcka vårdbehoven, säger han.
Idag finns inga riktlinjer för hur många anställda som krävs på ett demensboende för att kvalitetskraven ska uppfyllas.
Nu har utredarna enat sig om vilken minimibemanning som borde krävas. Kraven innebär personalförstärkningar på mellan 10 och 20 procent.
– Bra att det äntligen talas klarspråk i denna fråga. Sunt förnuft säger att boenden med så svårt sjuka behöver en tätare bemanning, säger Demensförbundets ordförande Stina-Clara Hjulström.
Äldreombudsmannen i Stockholm, Lotta Burénius, får allt oftare klagomål från anhöriga om brister i bemanningen. Brister som gör tillvaron för många människor med demens ovärdig och helt utan stimulans. På senare tid har hon också fått signaler om att boenden, även dagtid, stundtals lämnas helt obemannade, vilket hon finner helt oacceptabelt. Hon har också exempel på familjer som själva, ur egen ficka, valt att betala för extrapersonal för att trygga vården för en dement anhörig.
– Jag delar utredarnas krav på minimibemanning för att kunna tillgodose behovet av individuell omvårdnad. Behovet av social stimulans är livsnödvändigt, säger hon.
Stockholmsrapporten bygger på enkäter, uppskattningar av vårdbehov och observationer vid sex olika gruppboenden för dementa i Stockholm. Erfarna experter har på plats intervjuat berörd personal, boende och anhöriga vid flera olika tillfällen under dygnet. Granskningen har omfattat gruppboenden med nio olika boende. Personalen fick bland annat uppskatta hur lång tid de olika momenten i vården tar.
På enheter med två personal dagtid klarar man att låta de boende vakna i egen takt, sköta morgonrutinerna och se till att alla blir påklädda. Men det blir problem när äldre behöver hjälp med att gå på toaletten på andra tider eller matas. Boende vid sådana enheter får i stort sett ingen social stimulans.
När boende ber om hjälp att gå på toaletten uppmanas de vänta till någon kollega kommer tillbaka efter lunch. Det är heller inte ovanligt att de intagna somnar och att maten får stå kvar orörd på bordet.
Tre anställda dagtid på nio dementa är ett minimum för att klara vårdmålen, anser utredarna
Men äldreborgarrådet Ewa Samuelsson, KD, som beställt utredningen säger nej bemanningskraven.
– Det måste avgöras utifrån varje boendes egna förutsättningar och den vårdnivå de boende befinner sig på, säger hon.
Hon medger dock att det finns en tendens att biståndshandläggarna underskattar dementas vårdbehov vilket innebär mindre pengar till personal.
Socialstyrelsen har hittills avvisat alla krav på minimibemanning med hänvisning till att det saknas forskning på området.
Fakta
De kvalitetskrav som varit utgångspunkt för utredarnas uppskattningar om bemanningsbehovet är bland annat; att få vakna och gå upp i sin egen takt, äta frukost när det passar, få hjälp med att utföra vardagssysslor, komma ut i friska luften, äta middag inte klockan fyra utan kockan sex, lägga sig när man vill etc.
Kraven finns med i det ramavtal kommunen tecknar med varje utförare men vilken bemanning som krävs för att uppfylla kraven får de boendeansvariga själva avgöra.
Enligt dessa avtal ska det finnas en verksamhetschef och en medicinskt ansvarig sjuksköterska, en så kallad MAS vid varje boende. I övrigt finns inga bestämmelser om hur personalstyrkan ska se ut.
