Stockholm Historien tar aldrig slut, eller ens en liten paus, där man kanske önskar. Brinnande amerikanska flaggor, kravaller och rop på död åt USA och Israel fick det att se ut som om en stor del av jorden stod i lågor förra veckan, trots att det var en försvinnande liten del av världens muslimer som demonstrerade. Fyra dödade amerikanska diplomater, inklusive en ambassadör, satte omedelbart mer fokus på utrikespolitik i valkampanjen. Skuld för attacker mot amerikanska intressen faller nämligen alltid på en sittande president.

I den första akten under Obama exploderade delar av arabvärlden, främst mot sina egna regimer. I mellanakten föll flera diktaturer som förtryckt sin befolkning så effektivt att få missnöjesyttringar syntes. Sedan skapades flera nya, skakiga demokratier, där regeringarna försöker navigera mellan extremister och reformer. Därmed har vi kommit in i själva experimentstadiet, som utspelas nu. I det ingår hur vart och ett av dessa länder ska förhålla sig till USA.

Det kanske tydligaste exemplet på hur relationerna inte är givna var Egypten, där presidenten först talade om problemet med den anti-islamiska videon som använts för att rekrytera protestdeltagare. Efter att ha blivit uppringd av Obama manade han dock till lugn, och lät militären rensa bort protesterna. En dryg miljard dollar från USA i militärt bistånd årligen kan inte ignoreras av någon president. Men under Mubarak var Egypten en allierad. Det är det inte längre.

Washington försöker hamna på rätt sida om historien och anpassa sig till en tid där USA har mindre starka, eller åtminstone helt nya, band till färska regeringar i flera länder. Det är lite som moderna familjer, där människor som aldrig har träffats förut plötsligt måste komma överens och kanske till och med bo ihop. Att ambassaden attackeras i Egypten och diplomater dör just i Libyen noteras också av presidentens motståndare. En amerikansk skola sattes också i brand i Tunisien; ett land som ansetts som ett hyfsat lyckat exempel på övergång till demokrati.

Det visar också tydligt hur amerikanskt bistånd, hjälp till återuppbyggnad eller ens militära ingripanden för att stödja rebeller inte automatiskt leder till lojala regeringar och tacksamma väljare. Afghanistan och Irak var kanske redan tidigare de bästa exemplen, men intresset från USA:s sida för att ingripa i Syrien är om möjligt ännu lägre än tidigare efter förra veckans händelser. Samtidigt beordrades marinkårssoldater till både Libyen och Jemen, medan två av flottans örlogsfartyg lade om kurs och styrde mot kusten, som understöd för amerikanska intressen i området.

Men trots attackerna mot USA i förra veckan och frågor om vad presidenten kunde ha gjort annorlunda, kommer nästa mandatperiod att innehålla samma ämnen till en början, oavsett president: Närheten till Israel står fast. Iran förblir den största oron. Med en fortsatt mödosam anpassning till att USA inte lika bra kan styra sina tidigare allierade i Mellanöstern, men inte lämna dem utan inblandning heller.