När Haydar Akan kom till Stockholm 1976 engagerade han sig nästan omgående i föreningslivet. Redan efter sju–åtta månader i sitt nya hemland blev han ordförande i Botkyrka turkiska arbetar- och kulturförening och under större delen av 1980-talet satt han på samma position inom Turkiska riksförbundet.

– På den tiden var den viktigaste frågan barnens skolgång, bevarande av modersmålet och de vuxnas yrkesutbildning. Det gäller än i dag men nu handlar det dessutom om ungdomsarbetslöshet och våra pensionärers rättigheter.

Tillsammans med en grupp Kulu-stockholmare bildade han Kulustiftelsen. En viktig uppgift var att hjälpa medellösa unga
i Kulu att kunna studera, något av en hjärtefråga för Haydar Akan.

– Många unga väljer bort studier för att komma till Sverige och jobba i stället. I huvudet har de att skaffa en bil, lägenhet och att stötta föräldrarna i Kulu ekonomiskt. De offrar sig, helt enkelt.

Stiftelsen genomförde i början av 1980-talet ett framgångsrikt projekt där 18 studenter från Kulu fick komma till Sverige och jobba inom vården en sommar.

– De fick se förutsättningarna i Sverige med egna ögon och samtidigt tjäna lite pengar. Alla åkte tillbaka, fortsatte sina studier och bara en av dem, som gifte sig, flyttade så småningom hit.

Utvecklingsmöjligheterna i Kulu finns, enligt Haydar Akan, inom modernt jordbruk och handel mellan Kulu och Ankara. ”Men har man inte utbildningen är det ju omöjligt att se potentialen.”

Under mitten av 1980-talet arrangerade han med Turkiska riksförbundet resor och läger i Turkiet för svenska och svensk-turkiska barn. Haydar Akans engagemang för de unga ringades kanske bäst in av hans egen far när en av dessa resor nådde Kulu.

– Pappa sade till mig att ”Folk kommer hit med 50 000 kronor och du kommer i stället med 50 barn”.