I många år stod det världsberömda, inramade fotografiet på en byrå i mittsovrum. Pojken med den några nummer för stora kepsen går med uppsträckta armar i spetsen för en grupp kvinnor, barn och män som alla bär den gula judestjärnan. En tysk soldat med uttråkad minövervakar några av de sista judarnas uttåg ur Warszawas getto, för vidare befordran till Auschwitz och gasningen. Pojkens blick släpper inte betraktaren, blickens stumma vädjan säger: Hjälp mig! Och om du inte kan hjälpa mig, så minns mig. Var mitt vittne inför framtida generationer, så länge ni minns mig kommer jag inte att utplånas helt.

Jodå, det är många som minns och sörjer pojken och alla andra Förintelsens offer. Även i Sverige har det varje år hållitsen minneshögtid för Förintelsens offer. Man tände ljus, det hölls tal och fanns det en jude bland deltagarna så hade han eller hon troligen anledning att säga kaddisch, bönen för de döda, över en nära eller avlägsen släkting. Det var en vacker och meningsfull ceremoni, den bekräftade att Förintelsen inte bara var en hjärt- och smärtpunkt för judarna, utan att den var en katastrof för hela mänskligheten. Ondskan förintade inte bara sina offer, den besudlade också mänsklighetens historia med en skamfläck som inte kan tvättas bort. Däremot kan den tydligen ”återanvändas” – om man säger så.

För närvarande cirkulerar ett bildband på nätet som i sitt skamlösa utnyttjande av Förintelsens judiska offer knappast kan överträffas. Dess mål är att protestera mot de metoder som Israel använde under sitt krig i Gazaremsan. (Metoder som för övrigt nu har fått ett rättsligt efterspel i Israel. I vissa fall handlar det troligen om direkta krigsbrott.) Så långt är jag med. Det är när jag granskar medlen som de protesterande använder sig av som jag blir illamående. Bildbandet utnyttjar en lika skicklig som gemen metod i sitt pr-krig mot Israels före- havanden i Gaza. Bildsviten visar en lång rad av ”tvillingbilder”. Till vänster ser man de mest fasansfulla bilder av Förintelsen offer, till höger Gazabornas lidanden under kriget. Här återfinner jag pojken i den för stora kepsen, som kopplats ihop med en bild av en palestinsk pojke i ungefär samma ålder, som,omringad av israeliska soldater, har kissat på sig av förskräckelse. Om den palestinska pojken vet vi just ingenting, han kan ha lurats att smuggla in sprängämnen till Israel (jag har personligen bevittnat en sådan händelse). Om den judiska pojken vet vi att han om några timmar eller dagar skall dö en kvalfull död, kvävd av giftgasen.

Hur kan denna grymma skändning av de mördade försvaras?

Som bekant fanns inte staten Israelunder Förintelsens tid. Hade den funnits kunde kanske tusentals judiska liv ha räddats. Är de så att säga retroaktivt medskyldiga till Israels krigsföring i Gaza? Nej, naturligtvis inte. Men de är judar. De hör till en nation och religion vars medlemmar genom hela historien har förföljts, föraktats och slaktats. Denna bakgrund, anser, bland många andra, förre ärkebiskopen K G Hammar borde gjort israelerna särskilt humana, goda och medkännande. När nu dagens israeler inte lever upp till dessa förnämliga etiskt/moraliska kriterier känner sig Hammar förhindrad att delta i minneshögtiden för Förintelsens offer. Inte heller vill han klandra dem som skändar de mördades minne genom att nyttja deras fasansfulla dödsom slagträ i dagens debatt.