”När ska vänstern äntligen bli den vänster vi så väl behöver i dessa dagar?, frågar sig den numera 62-årige Ulf Lundell på sin nya ordrika och ilskna singel Är ni lyckliga nu?.

Han undrar också, strax innan nämnda rad, när vänstern ska sluta sjunga Internationalen och vifta med röda fanor. Som om den inte längre förtjänar sina egna sånger, symboler och accessoarer. Han har en poäng. Flera till och med.

Men någonstans – och detta är ändå en smula vackert – han ger ändå inte upp hoppet helt och hållet. Det är någonting som blir så uppenbart hos någon som är född i slutet av 1940-talet: grundtron på en ideologi.

Det senaste decenniet har ideologiernas slutgiltiga död diskuterats vitt, brett och överallt. Vi befinner oss i en post-ideologisk era. Det är förstås ingen nyhet. Men det kan fortfarande vara djupt förvirrande. Avviker du det minsta från den liberala mittfåran är du ju automatiskt antingen fascist eller stalinist.

Jag läser en intervju med den anglo-franska sångerskan Laetitia Sadier, född 1968 och mest känd från gruppen Stereolab, som talar om vår tids smutskastning av socialismen och avsaknaden av just ett ideologiskt vänsterfundament. Inte bara i musik, utan generellt men i synnerhet inom konsten. Sadiers nya soloalbum inleds med en text om de styrande klasserna i Frankrike.

Den brittiske agitatorn från Barking, Billy Bragg, höll på festivalen Way Out West i Göteborg nyss ett lika pedagogiskt som vackert kamptal för fackföreningarna, mot klassklyftor och hur vår egen cynism är den största fienden. Men han gjorde det nästan uteslutande – talande nog – mellan sånger från 1984.

Så mängder av smått grånade män och kvinnor står onekligen kvar på barrikaderna men de talar också så uppenbart till de redan övertygade, generationskamraterna med knutna gamla nävar i fickan.

Frågan man ställer sig är just om ideologierna – och drömmen om deras renässans – verkligen har en undre åldersgräns? Eller kommer de att göra comeback? Och i sådana fall hur? Bör man månne skicka ut ett knippe ideologiska meningsmotståndare från förr på gemensamma turnéer likt de som åldrade rocklegender alltid tvingas ut på?

Eller är det ett evenemang som bara bör ställas ut på valfritt museum, det moderna på Skeppsholmen undantaget?

Det sistnämnda alternativet är nog det mest troliga.

Och så låter vi bara insikten om att det i dag, rent konstnärligt, är avsändaren som är politisk i sig ersätta alla uråldriga ideologier. Aldrig har det gjorts så mycket och så utmärkt hiphop och r’n’b med invandrar- och flyktingrötter på svenska och dess modernaste dialekter som år 2012.

När den åldrande vänstern åter vill göra sig hörd på måhända fina men åh-så-gamla meriter och drömmer om en fungerande socialdemokrati är det just detta som samtidigt tonsätts vid Stockholms blåa och röda tunnelbanelinjers yttersta stationer. Den vet inte ens alltid om hur politisk den är, men det är den. Undantagslöst.