När Brian Kobilka var hos sina blivande medpristagare Robert J Lefkowitz som så kallad postdok hade även en ung svensk forskare samma tjänst.

Fredrik Leeb-Lundberg, som nu är professor i cell- och molekylärfysiologi vid Lunds universitet, jobbade på Lefkowitz labb vid amerikanska Duke University i Durham under fyra år i mitten på 1980-talet.

– Jag är så väldigt glad, de har verkligen förtjänat det här.

Han beskriver stämningen på labbet där arbetet med att klona receptorer var i full gång. Det blev många sena nätter och tidiga morgonar när datamaterial från studierna skulle bearbetas.

– Det var väldigt tävlingsinriktat och man fick verkligen utmana sig själv hela tiden. De båda lever verkligen för sin forskning, säger Fredrik Leeb-Lundberg.

Att hans tidigare medforskare skulle får Nobelpriset förr eller senare var inget som förvånade honom.

– Det här fältet var som en svart låda i många år, först när Bob (Robert J Lefkowitz) började arbeta med det så öppnades det upp. Han har lagt grunden till ett stort forskningsfält. Sedan har Brians utveckling av forskningen varit väldigt viktig för den nuvarande och framtida utvecklingen av läkemedel.

De båda amerikanska forskarna är själva läkare i grunden och har fokuserat på G-proteinkopplade receptorer, vilka runt hälften av alla mediciner verkar via.

– De har haft betydelse för både medicin som används i dag och kommer att ha betydelse för framtida läkemedel. Man kan gå in och skräddarsy läkemedel som fungerar bättre, är mer specifika och därmed har färre biverkningar, säger Fredrik Leeb-Lundberg.

Nobelkommittéledamoten Claes Gustafsson, professor på avdelningen för medicinsk kemi och cellbiologi vid Göteborgs universitet, instämmer i att de båda pristagarna har satt betydande spår i vetenskapen.

– Deras forskning har haft betydelse för andra forskare - andra Nobelpris har till och med byggt på deras forskning.

TESTA DIG SJÄLV: Quiz – vad vet du om Nobelpriset?

GRAFIK: Här är förra årets pristagare

SÅ GICK DET I FJOL: Kvasikristaller gav Nobelpris