Alliansens strateger hade gråten i halsen på onsdagen. De har ju längtat så länge efter att få skrämmas med att den motvilligt omvände kommunisten Lars Ohly skulle få bli minister i en rödgrön regering.

Och så lurar Mona Sahlin dem på glädjen genom att visa vänsterpartiet på porten. Men de borgerliga borde torka tårarna, och istället pricka av ett av målen från det första alliansmötet i Högfors 2004.

Det är över ett halvsekel sedan Tage Erlander 1957 upplöste koalitionsregeringen med bondeförbundet och sedan dess har socialdemokraterna aldrig regerat med andra.

Socialdemokraterna har haft en särställning i svensk politik som det enda parti som ensamt och i minoritet har kunnat bära regeringsmakten.

Positionen har varit en av partiets främsta tillgångar och den gör sig Mona Sahlin nu alltså av med i hopp om att få bli stats­minister efter nästa val. Det är en viktig strategisk poäng för de borgerliga.

En lika stor strategisk framgång är det för de gröna ledarna Peter Eriksson och Maria Wetterstrand, som har strävat efter exakt den här uppgörelsen ända sedan de utsågs till språkrör strax före valet 2002.

Förebilden har varit den tyska regeringskoalitionen mellan 1998 och 2005, med Die Grünen och socialdemokraterna SPD under ledning av förbundskansler Gerhard Schröder.

Lyckas Mona Sahlin bli statsminister 2010 är hon förstås också en vinnare på uppgörelsen med miljöpartiet. Men det är för tidigt att bedöma idag.

Det kan verka vara galet pr-tänkande att presentera en nyhet samma dag som civilisationen, eller i alla fall det finansiella systemet, verkar rasa samman. Men lanseringen är tajmad för att hinna före omstarten av den borgerliga alliansen, som är planerad till Varberg om knappt två veckor.

Dagen efter att alliansens parti­ledare har lämnat kurorten reser de rödgröna ledarna till varslens Volvo i närheten. Det finns förstås ett politiskt budskap i det också.

Idag är Lars Ohly ensammast i Sverige. Uppenbarligen anser Mona Sahlin att vänsterpartiet skrämmer bort de viktiga mittenväljarna som bytte till det borgerliga blocket 2006.

Men det finns ett annat viktigt argument för att utesluta vänsterpartiet, som inte lika ofta framförs offentligt.

Det handlar om sverigedemokraterna. Tanken är att en s-mp-konstellation, utan vänster­partiet, skulle ha lättare att kunna sam­arbeta över blockgränsen för att hålla sverigedemokraterna utan inflytande om de kommer in i riksdagen.