Jag vet inte hennes namn, eller hur hon såg ut. Men jag glömmer henne aldrig; kvinnan som omärkligt stack ner några ransoneringskort i min kappficka. Det hände för mer än 60 år sedan. Jag, flickan med den brandgula judestjärnan, försökte slinka genom Berlins gator så obemärkt som möjligt. Judar förbjöds att använda kollektivtrafiken, deras tilldelning av livsmedelskuponger var ytterst begränsad, och skräcken inför de övertäckta lastbilarna som kunde vänta bakom nästa gathörn för att föra offren till deras slutgiltiga destination var ständigt närvarande.
Nu läser jag att Eskil Franck, nyutnämnd chef för ”Forum för levande historia”, vill rikta strålkastarljuset mot de kommunistiska regimernas illdåd, främst i forna Sovjetunionen, Kina och Kambodja under perioden 1917–1989. ”Det är en historia lika angelägen att berätta som den om nazismens illgärningar. Inte bara som en akt av respekt och vördnad för alla offer, utan framförallt som en ambition att bygga bålverk mot att det får hända igen”, skriver Franck i en artikel i SvD (2.9.07). Detta är förstås en förträfflig målsättning, men svår att förverkliga. Av flera skäl.
De motiv som låg bakom den tyska Förintelsen, som fick villiga hantlangare i alla de länder där den bruna pesten drog fram, är inte, eller endast delvis, samma motiv och mekanismer som möjliggjorde regimernas blodiga framfart i Sovjetunionen, Kina och Kambodja, som i sin tur skilde sig från varandra. Den som vill bygga bålverk mot den kollektiva ondskan får det inte så lätt. Särskilt inte när ondskans profeter, sin vana trogen, maskerar sig som offerviliga stridsmän för Rättvisan, Det allmännas bästa, Den enda sanna tron, eller något annat ädelt ändamål. Genuint onda och blodtörstiga män och kvinnor är trots allt rätt sällsynta. Nazisterna lyckades inte locka skarorna till fanorna med kampsånger som utlovade ”judeblodet som sprutar från våra knivar”. Den vanlige tyske småborgaren avfärdade sådant som frustrerad tonårsaggression, och bland de bildade och inom överklassen rynkade man på näsan åt ”pöbelfasonerna”, som man emellertid inte behövde ta på allvar.
Men det blev allvar – och värre än någon kunde ana. Det var då som ”bålverket” hade behövts. Det är bra, men det räcker inte med akademiska, historiska kunskaper om diktaturens och förtryckarregimens uppkomst och mekanismer. Vad som främst krävs för att värna ett människovärdigt samhälle sammanfattades i 1700-tals filosofen Edmund Burkes ord: ”Allt som behövs för att ondskan skall triumfera är att de goda människorna gör ingenting.”
Min välgörarinna i Berlin var en av dessa, allt för få, goda människor som inte vände sig bort och förhärdade sina hjärtan. Skulle någon ha frågat henne varför hon satte sin egen säkerhet på spel för att förstärka godhetens svaga ”bålverk” så skulle hon antagligen ha svarat:
–Jag vet inte. Jag gjorde bara det jag måste göra.
Det svaret gavs av nästan alla som intervjuades av journalisten Eric Silver i den till svenska översatta boken Hjältar i det tysta. (Rabén & Sjögren 1993). Med det svaret, som är så avgörande i en tid då det stolta löftet ”Aldrig mer” blir allt mera ihåligt på många håll i världen, måste vi kanske låta oss nöja.
