Trettio elever i nya skolavslutningsskor och ordnade frisyrer ställer sig upp och jublar när 9D kallas upp på Sturebyskolans scen. På läktaren ovanför trängs föräldrar, beredda med kameran. Efter mellanstadiets avslutning tidigare på dagen är syret nästan slut i aulan. Skolans sexåringar springer fram och trycker rosor i niondeklassarnas händer.

– Fatta, jag kommer aldrig få träffa Viktor eller Erik igen. Ha ett bra liv liksom. Vi måste göra en grupp på Facebook, säger någon till en kompis på vägen ut.

Om eleverna i 9D är ett tvärsnitt av Sveriges elever kommer var tredje att hoppa av gymnasiet eller byta program, 87 procent av dem som får ett slutbetyg kommer vara behöriga till högskolan, och av dem kommer var fjärde att läsa vidare direkt efter gymnasiet. Så såg i alla fall den senaste statistiken ut. Men det kan bli helt annorlunda för 9D och alla andra elever som fick blommor på skolavslutningen i juni.

De är den första årskullen som börjar i nya gymnasiet. Flera av dem ska gå ett program som inte leder vidare till högskolestudier. Det är ett epokskifte i den svenska gymnasieskolan.

– Alla kan inte bli akademiker.

Utbildningsminister Jan Björklund (FP) har haft det som mantra i många år. Redan innan valet 2006 lade han fram planerna på att skapa en gymnasieskola i fler delar. Så blev det. I den nya gymnasieskolan ger de sex studieförberedande programmen högskolebehörighet precis som tidigare. De tolv yrkesprogrammen kräver däremot att eleven väljer extra kurser för att kunna läsa vidare. I denna förändring sammanfattas hela 1900-talets strid mellan högerns och vänsterns skolpolitiker.

Jan Björklund menar att yrkesutbildningen kommer att uppvärderas i den nya gymnasieskolan.

Tvärtom, säger oppositionen, som tror att statusen kommer att sänkas utan högskolebehörighet. I våras verkade det vara rätt. Andelen sökande till yrkesprogrammen minskade med närmare tolv procentenheter.

Osäker statistik, säger utbildningsministern, och pekar på att populära Medieprogrammet nu räknas som studieförberedande. Dessutom, säger han, kan finanskrisen ha påverkat eleverna att tänka vidareutbildning. Och om inget av det skulle stämma, och det faktiskt är så att färre väljer yrkesutbildningar, så spelar det ingen roll, tycker Jan Björklund.

Det viktiga är att de som väljer dem också står där på flaket i vit mössa tre år senare. För när det gäller avslutade gymnasiestudier har den svenska skolan stora problem. Bara sex av tio går ut gymnasiet med full högskole- behörighet på tre år. De andra hoppar av, byter program eller blir underkända, och flest av på yrkesprogrammen. På grund av skoltrötthet, har avhoppade elever svarat Statistiska centralbyrån. Skolverkets intervjuer visar ungefär samma sak: elever som lämnar gymnasiet trivs inte med långa skoldagar och mycket stillasittande.

Frågan utbildningsministern har ställt sig är om den som vill bli hantverkare verkligen måste sitta av kurserna i svenska och engelska.

Nej, säger Jan Björklund, alla kan inte bli akademiker. Men det är många som vill, även på de praktiska programmen. Av barn- och fritidseleverna vill 65 procent läsa vidare. Lika många bland dem som läser omvårdnadsprogrammet.

– Jag tror att Björklund har fel i det han säger om akademiker. Man ska inte glömma att ganska många verksamheter bygger på en högskoleutbildning. En förskollärare är också akademiker enligt den definitionen, säger Lisbeth Lundahl, professor i pedagogisk arbete på Umeå universitet.

Nu behöver elever som väljer yrkesförberedande inte nödvändigtvis ge upp högskoledrömmen. Alla ska kunna välja till de kurser som ger grundläggande behörighet.

– Men det kräver mer av dem. På fem av tolv program handlar det om att läsa ett utökat program med fler timmar än vanligt, säger Lisbeth Lundahl.

Enligt henne och andra skolforskare finns det framför allt en specifik anledning till att eleverna helst väljer de breda, studieförberedande programmen. Få vet vad de vill göra när de är 16 år. Många vill skjuta de avgörande valen längre och längre framför sig.

På Sturebyskolan tänker flera elever på det sättet. Anton Janson gillar språk och sport, vill bli skidlärare och skulle först läsa turism. Men han valde bort det eftersom det inte var studieförberedande.

– Jag tog ekonomi, men tänker nu att jag kanske borde valt natur i stället. Jag ska försöka välja till naturämnena också, så att jag är fullgarderad, säger han.

Homam Zaoujan vill kanske jobba inom media, bli arkeolog eller forska.

– Det finns så mycket. Jag valde samhäll, för det är brett, säger han.

Utbildningsminister Jan Björklund vet hur det är. Han var själv osäker på vad han skulle göra efter skolan, resonerade likadant och valde det breda samhällsprogrammet.

– Jag var intresserad av samhällskunskap och historia och hade gjort samma val i dag, sa han till SvD förra året.

Efter Göran Perssons (S) gymnasiereform på 90-talet blev de praktiska utbildningarna treåriga och fick samma kärnämnen som de teoretiska. Även då var tanken att uppvärdera yrkesutbildningen. Det fanns också en social idé, att göra högre utbildning tillgängligt för alla, också dem som inte kom från studievana hem. Men det slog fel, menar skolforskaren Jonas Olofsson. Förutom Jan Björklund har han varit den socialdemokratiska skolans hårdaste kritiker.

– I dag är en fullbordad gymnasieutbildning ett villkor för att överhuvudtaget få en chans till ett mer stadigvarande arbete. Men tittar man på andelen 18- till 20-åringar som inte har fullbordat en gymnasieutbildning, så ser vi en väldigt uppgång. Problemet har varit en väldig utslagning, säger Jonas Olofsson.

Han tror på den nya gymnasieskolan, men menar att den borde kompletteras med en utbyggd vuxenutbildning, och större möjligheter att ändra sina val i efterhand. Att eleverna inte verkar välja yrkesutbildningarna, menar han beror på det som politiker från båda blocken har velat ändra på: att de programmen ses som mindre värda.

– Den negativa bilden varit väldigt framträdande i debatten och har påverkat både föräldrar och elever. Den här gruppen ungdomar som faktiskt vill ha ett jobb direkt efter gymnasieskolan är det inte många som talar om. De kanske inte har så högröstade föräldrar med utrymme att diskutera i medierna, säger Jonas Olofsson.

Kanske har han rätt i att yrkesutbildningarna värderas lågt. När SvD ringde runt för att hitta elever till den här artikeln, sa en av Stockholms största skolor att vi inte fick komma. De elever som skulle läsa yrkesförberedande skulle tycka att det var pinsamt att berätta om det i tidningen, enligt skolans studie- och yrkesvägledare. Kollegor till henne i Stockholm beskriver föräldrar som pressar barn att läsa teoretiskt mot sin vilja.

På Sturebyskolan håller man inte med om att de yrkesförberedande programmen skulle vara mindre värda.

– Verkligen inte. Det är väl mer så att de som väljer det vet vad de vill bli, de har redan bestämt sig, säger Nora Tollin.

Kevin Gustavsson, som ska gå VVS-programmet, säger att han hellre vill jobba med händerna än att plugga.

– Det blir mer stolthet i det man gör i skolan, för man vet att man kan klara det ute i verkligheten. Vi kommer att ha mycket praktik och får använda våra kunskaper direkt.

Genom korridoren på andra våningen studsar snyftningar. Alma Uhrs tårar svämmar över för skolavslutningens tredje gång när en tjej i parallellklassen kommer och kastar sig om halsen på henne.

– Det är så sorgligt att det är slut. Det har trots allt varit tio år, säger Alma Uhr.

När statliga myndigheten Ungdomsstyrelsen frågade ungdomar vad som är viktigt med ett jobb kom status sist av en lång rad saker. I topp svarade de trevliga arbetskamrater, en bra chef och bra arbetsmiljö.

Likadant tänker eleverna på Sturebyskolan om gymnasiet. Att skolan har bra lärare är viktigt. Mest nervöst är hur den nya klassen kommer att vara. Flera av dem har sökt tillsammans med kompisar, för att få gå med någon de känner.

– Jag tycker det är jättepirrigt. Helt nya människor. Jag bara tänker på första dagen när man ska gå dit. Jag kommer typ darra, säger Alma Uhr.