Toxikologen, docent Marika Berglund i sitt laboratorium och epidemologen, docent Agneta Åkesson, på Karolinska Institutet i Solna.
Foto: Ingvar Karmhed
Det är främst två kategorier forskare som ägnar sig åt hälsorisker och murarna mellan dem har alltid varit höga. De talar inte samma språk, har totalt olika utgångspunkter och strategier, träffas ytterst sällan och de ömsesidiga aversionerna kan vara mycket starka.
Båda jobbar på IMM - Institutet för Miljömedicin - på Karolinska Institutets (KI:s) vackra campusområde i Solna. Den ena är Marika Berglund, utbildad toxikolog (expert på giftämnen). Den andra Agneta Åkesson, epidemiolog och näringsexpert.
De är kollegor, seniora forskare, men hittills har de inte haft så mycket med varandra att göra. De representerar de två olika skolorna i kartläggningen av hälsorisker.
Den ena gruppen är toxikologerna, giftexperterna. Toxikologi är en gammal ärevördig disciplin som ägnar sig att leta upp och identifiera gifter, undersöka deras effekter på levande organismer och försöka fastställa ämnets farlighet (kallas riskvärdering) .
Det innebär att toxikologer arbetar i labbet. De använder ett batteri av testmetoder för att identifiera giftiga ämnen oftast i cellodlingar. Misstänkta ämnen ges därefter till försöksdjur (vanligen möss och/eller råttor) i höga och ökande doser för att studera eventuella skadeeffekter till exempel tumöruppkomst hos djuren och fastställa vid vilken nivå de uppkommer.
Toxikologin fick ett kraftigt uppsving under 60- och 70-talen när den internationella miljörörelsen växte fram med främst fokus på miljögifter och cancer. Den återkommande varningen var att det moderna kemisamhället med alla tusentals gifter skulle skapa en förödande cancerepidemi. Kemiindustrin blev självklare fienden. Försiktighetsprincipen är den ledande ideologin: vid osäkerhet ska ett ämne betraktas som farligt.
Toxikologernas främsta verktyg är celler och försöksdjur. Risk är för honom eller henne när en negativ effekt ses i djuren. Det är vad de skriver om i sina forskningsrapporter.
Den andra kategorin är epidemiologerna, också de med långa traditioner. Epidemiologi handlar om att fastställa sjukdomars utbredning, orsaker och förlopp i stora befolkningsgrupper. Epidemiologerna ägnar sig alltså åt människor och de använder sig av enkäter, utfrågningar, statistik och matematiska beräkningar. Datorer är deras arbetsverktyg - inte provrör.
De epidemiologiska forskargrupperna har ofta byggt upp det som kallas kohorter. Det är noga utvalda större grupper av människor (ju fler desto bättre) som forskarna identifierat, intervjuat om livsstilsfrågor till exempel matvanor och andra företeelser. Gruppen följs i flera år för att se vad deltagarna insjuknar i och dör i . Om ett nytt misstänkt giftämne upptäcks kan epidemiologerna gå tillbaka i sina kohorter och se om de får napp: finns det några skillnader mellan dem som till exempel fått i sig mycket av detta ämne jämfört med dem som fått i sig litet?
Epidemiologerna räknar ut risken genom att göra statistiska jämförelser mellan sjukdomar och faktorer som framkommit de undersökta människornas liv. Den kvoten kallas RR - relativ risk - och det är den epidemiologiska hälsorisken.
Ingen av de två teknikerna är perfekta. De har båda sina egna brister och svagheter. Men problemet är att de alltför ofta ger olika svar. Vanligast är att av toxikologerna upptäckta giftämnen i djuren inte visar sig orsaka sjukdomar hos människor med de epidemiologiska metoderna. Kanske för att risken inte finns. Kanske för att den är så liten att den inte framkommer. Kanske för att metoderna är för grova.
Livsmedelsverkets beryktade utspel om akrylamid är ett skolexempel. Toxikologerna slog larm, epidemiologerna dementerade. Slutresultatet blir enbart förvirring: hur var det nu? Är akrylamid farligt eller inte?
Det är detta dilemma som nu börjar få åtminstone en del forskare att börja tänka om. Däribland Marika och Annika. De arbetar på en strategi för att slå ihop sina tekniker och arbeta tillsammans:
– Det kan handla om att göra gemensamma riskvärderingar av livsmedel och att inkludera mätningar av miljögifter i epidemiologernas material, säger de.
– Visst, det är hög tid att riva murarna och börja samarbeta för att kunna gå vidare, säger också näringsprofessor Jan-Åke Gustafsson vid KI.
– Nödvändigt, men inte lätt, menar professor Anders Ekbom, ledande epidemiolog vid KI.
