- När kommer han egentligen den där dansmannen? undrar damerna på Nockebyhöjdens äldreboende i Bromma en smula otåligt när klockan börjar närma sig halv två på torsdagseftermiddagen.
Det är dansdags och förväntan är stor. Ett 20-tal gäster, mest damer, har samlats för att sjunga, lyssna och få sig en liten svängom - med eller utan rullstol.
- Alla kan vara med, det är i mötet det händer. Musiken och rytmen blir ett sätt att kommunicera där samtalet för länge sedan förlorat sig bort i tok, säger dansterapeuten Krister Nyström.
Han har gjort det till sin livsuppgift att hitta nya vägar att kommunicera med dem som inte längre kan göra sig förstådda.
Nu reser han land och rike runt för att få personal som jobbar med dementa att lägga undan språket och använda sig av beröring och rörelse istället. Många demenssjuka har lättare att förstå och ta till sig det. På torsdagarna är det de boende på Nockebyhöjden som får njuta av detta välkomna avbrottet i sin annars stillsamma tillvaro.

Det tindrar om damerna
när Krister Nyström sveper in på sina nakna fötter och klappar igång musiken.
Ett igenkännandets gemensamma leende sprider sig över ansiktena när sångerna - de gamla välkända - kommer igång. Orden finns där fast språket i övrigt kan vara mer eller mindre borta.
- Bara sjung med och låt musiken bära armarna, precis som dom vill, säger Krister och 20-talet armpar fladdrar i luften.
Sjungandet varvas med lite eldig flamenco där gästerna får stampa och klappa av sig lite innan wienervalsen tar vid.
- Oj då, kan jag, undrar Malin i röda klänningen när hon rullas ut för en smäktande vals i rullstolen.

”Tokfrans”, som vissa av dem kallar honom, nöjer sig inte med ett nej.
Den som inte vill eller kan följa honom ut på ”dansgolvet” blir dansad med på plats. Kan man inte dansa med benen finns det oftast någon annan kroppsdel som fungerar och kan röras i takt med musiken.
- Vad han är underbar den här killen. Jag kan inte dansa längre med mina dåliga ben men det är roligt ändå, säger Lilian och ser lycklig ut på
ögonen.