Bara i ett land väldigt långt borta kan man vara så världsfrånvänd att allt är lite kul konst.

Jag har fått nog av mediokra skandinaviska konstnärer nu. Det finns många viktiga saker att fördjupa sig i. Ändå fick jag ägna en hel del tid förra veckan åt vänner från hela världen, som undrade vad det var för fel på mitt land, där en minister skär i en kaka föreställande en karikatyr av en svart kvinna som könsstympas.

Det är härligt att bli berörd och att irriteras av konst. Jag är beredd att dö för folks rätt att uttrycka sig och allt det där. Men att motivera allt som är dåligt och dumt med att det utgör okränkbar, fri konst börjar stå mig upp i halsen.

Låt mig förklara extra långsamt: symboler innehåller en laddning. Det finns anledning att vara försiktig med symboler som har en svår och konfliktfylld historia. För att grupper av människor kan ta extremt illa vid sig. Det handlar inte om politisk korrekthet eller att begränsa yttrandefriheten, utan om civiliserat beteende och respekt. Och vanligt folkvett.

Jag jobbar med översättare som plötsligt kan kasta sig ur en bil för att be i riktning mot Mecka. Jag har en kollega som försvann på askonsdagen, och dök upp några timmar senare med ett svart, sotigt kors i pannan. Jag har vänner som låter omskära sina söner. Vi åker alla tunnelbana ihop utan att döda varandra, men vi håller inte reda på varandras helgdagar.

Jag har haft en svart chef, som blev kallad för N-ordet när han gick i skolan och vars mormor inte fick åka buss med vita. Jag försökte komma ihåg att säga ”African-American” i stället för svart, för att han föredrog det. Men han blev inte sur när jag glömde mig. Liksom översättaren kan gå med på att be lite senare, så att vi inte behöver köra i diket.

Vi försöker alla bara fungera ihop, och ibland gör man fel. För det mesta undviker man att angripa någons ras, kön, religion eller sexualitet. Då kan man nämligen hamna i fängelse, få sparken, eller bli helt utan vänner. När rasism och spänningar är ständigt närvarande både skärper man sig och slappnar av. Där Little Rock Nine var på riktigt har de flesta ett hum om var gränsen går.

Men då och då är det någon i övrigt okänd konstnär i Sverige som ska rita av Muhammed, bada en självmordsbombare eller karikera en svart kvinna. För att ”provocera lite”. Men för all del, gör det. Bränn en Koran också, eller varför inte ett kors, iförd vit struthatt? Bara i ett land väldigt långt borta kan man vara så världsfrånvänd att allt är lite kul konst. Det är kul ungefär fram till att någon dör, till att det blir upplopp, till att en stad sätts i brand. Då är det extra jättekul. Då kan man hålla ett högtidligt tal om konst och yttrandefrihet, för att sätta sig över allt. Yeah.

Nu tänker vi oss att jag bakar en tårta föreställande en glatt flinande president Obama med en järnkätting runt halsen. Den svenske ambassadören kallas sedan in för att skära den första biten, mellan benen på presidenten. Verket ska ”problematisera”. Får jag konstnärsbidrag då? Eller bli jag deporterad, på grund av att jag är dum i huvudet?