– Vilken tur jag har haft, tänkte jag. Inte bara överlevde jag Auschwitz, men om mitt liv hade slutat i gaskammaren så skulle mitt lik ha bränts, som alla de andra mördades. Under inga omständigheter skulle jag ha flåtts, plastats in, och hamnat på utställning i Heidelbergs ”Institut för plastination”. Där kan man begapa mängder av flådda och inplastade lik som ägnar sig åt olika aktiviteter som schack, basket, även samlag.

Utställningen har visats i ett 70-tal länder, och nu skall den även kunna beskådas i Södertälje – i Sverige, den oskyldiga enfaldens stamort på jorden. Barnläkaren Lars H Gustafsson skrev om denna skändning av avlidna medmänniskor på SvD:s Brännpunkt den 14 juli.

”Ich hab mein Herz in Heidelberg verloren...” (Jag förlorade mitt hjärta i Heidelberg...” ) Så besjungs den berömda tyska universitetsstaden i en gammal, allmänt känd, tysk slagdänga. Det var här som utställningen kallad ”Body Worlds” först visades. Den obscena idén att flå och plasta in lik, visa deras kroppsdelar i förstoring, och låta dem ägna sig åt att spela schack, basket samt, som sagt, samlag föddes av en tysk läkare som ”redskap för undervisning av medicinstudenter”.

Även om detta skulle vara sant, vilket jag starkt betvivlar, är inte vad som helst tillåtet i vetenskapens namn. Utan alla jämförelser i övrigt ansåg Auschwitzdoktorn Josef Mengele att hans grymma medicinska experiment på utvalda fångar var en prisvärd vetenskaplig gärning till mänsklighetens fromma...

För att kunna ägna sig åt en utställning av typ ”Body World” måste utställningsobjektet avhumaniseras, berövas sin mänskliga värdighet. Ungefär som när ”skäggiga damen” visades på marknaderna, bara så mycket värre.

Gamla älskade mormor, som broderade gudfruktiga bonader, blir ett skelett som sitter med tyg, nål och tråd i knät. Hon har förtingligats, blivit ett ting. Som den röda tråden som löper genom hennes broderi.

För övrigt kan man undra var utställarna fann sina ”objekt” – även avlidna människor är trots allt människor. Människor som bör vördas och aktas. Det gäller även kvarlevor som härrör från anonyma avlidna uteliggare som för länge sedan stötts ut från eller undandragit sig den mänskliga gemenskapen. På vilket sätt och varför har en döende givit sitt medgivande till att bli utställningsföremål? Handlar det om en affärsöverenskommelse med de anhöriga ? Allt går ju att sälja med mördande reklam, fast här behövs inget mord, ”objektet” är ju redan dött. Jag vet inte.

En sak vet jag dock med säkerhet: Alla dessa svenska moralister, unga som gamla, som med rätta demonstrerar mot förtryck, tortyr och andra förbrytelser mot de mänskliga rättigheterna, de borde nu bekänna färg. De borde samlas i tusental till en protest utanför ”Body Worlds” utställningslokal för att hedra dem som inte längre kan föra sin egen talan. På det sättet skulle något av alla vårt människovärde återställas.