Ett tag gick min dotter på cello, fotboll, judo och teater – regelbundet varje vecka. För några år sedan fick hon nog och inledde på eget initiativ en slags aktivitetsdetox. Först rök teatern, efter den judon, sedan cellon (efter stort motstånd från mig – det är ju så BRA att kunna spela ett instrument) tills bara fotbollen var kvar.

–Jag vill ha tid att leka också, deklarerade hon.

LEKA? Herregud, här försöker man skapa förutsättningar för en lysande framtid med en cocktail av musikalitet, fysisk aktivitet, självförsvar och kreativitet – och allt den otacksamma ungen kan tänka på är att leka!

Visade sig att hon hade rätt så klart. Som vanligt. Fri lek, utan inblandning och styrning av vuxna, hjälper barn att växa upp till kreativa, smarta, socialt välfungerande och trygga individer läser jag i tidningen Scientific American Mind.

Där organiserade aktiviteter har bestämda regler som utövarna ska anpassa sig till ställer den fria leken mycket högre krav på kreativitet och uppfinningsrikedom. Här måste ju barnen hitta på allt själva. Och göra det tillsammans, så att det funkar för alla. Annars kanske inte de andra vill vara med och då, katastrof (!), tar ju det roliga slut.

Barn blir inte socialt kompetenta av att en vuxen lärare eller tränare säger åt dem hur de ska uppföra sig. Det är i leken med jämnåriga de förstår vad som är acceptabelt beteende och inte.

Och ju mer kaotisk och obegriplig leken verkar för oss vuxna (kuddar och stolar över hela golvet och barn som springer runt och tjoar) desto bättre. En bra lek har helt enkelt inget tydligt mål. Den är innovationernas urmoder. Och bara pågår.

Men nu oroar sig forskarna för att den fria leken, i takt med medelklassföräldrarnas hets att lära barnen allt de möjligtvis skulle kunna ha nytta av någon gång i framtiden, håller på att utrotas. En amerikansk undersökning visar att barns tid för fri lek sjönk med 25 procent mellan 1981 och 1997. En utveckling som det inte finns något som tyder på är avstannande men all anledning att misstänka är relevant även för Sverige.

Aktivitetsstressen är givetvis som mycket annat en klassfråga. Skillnaderna mellan barn i olika socialgrupper ökar och vissa föräldrar har numera knappt råd att låta sina barn spela fotboll vilket är ett annat problem – barn ska såklart ha rätt att utöva sina intressen.

Samtidigt sätter lattemammorna och -papporna redan sina bebisar i gym och yogaklasser. Och utbildningsminister Jan Björklund förespråkar elitklasser och en mer skolliknande förskola.

Det låter kanske oförargligt men det finns anledning att oroa sig. En annan amerikansk undersökning (av barn i fattiga områden) visar nämligen att vid 23 års ålder hade en tredjedel av barnen som gått i skolliknande förskolor blivit arresterade för brott jämfört med en tiondel av barnen som gått i förskolor där lek prioriterades.

Om vi inte passar oss kanske vi snart mot vår vilja har uppfostrat en generation oroliga, olyckliga och socialt missanpassade vuxna.

Kanske är det dags att omvärdera. Prioritera kaos framför ordning. Inte säga först läxorna, träningen och pianot sedan får du vara med dina kompisar. Barn ska inte broilas. De ska leka.