På 1860-talet hade tidningen New York Tribune en kolumnist som hette Karl Marx. Han skrev att Japan var “den sista riktiga feodalstaten, med all sin irrationalitet och uppdelningar” (av makten). I dag är det EU som påminner om det gamla Japan, med Angela Merkel som shogun.

Japan var då ett lapptäcke av feodala län som styrdes av sina lokala länsherrar, daimyo. Dessa lydde under den högste militära befälhavaren, shogunen. Shogunatets administration hette bakufu. Det fanns även en kejsare i staden Kyoto, men denne var till och med mer maktlös än EU:s president Herman Van Rompuy. De lokala daimyoerna styrde sina domäner efter eget huvud, med egna valutor, skattesystem och militär. De ignorerade ofta påbuden från (Bryssel) bakufun. När bakufun skickade ut inspektörer lurade (grekerna) daiyomerna dem. Satsumas län satte upp fuskbyar, där deras samurajer klädde ut sig till bönder. Den japanska eliten tillbringade mycket tid i (Bryssel) Edo (Tokyo), där de slösade bort skattepengar på representation. Vanligt folk kände ingenting för (EU-ledningen), kejsaren eller shogunen. Marx gav uttryck för den tidens förakt: Japan var efterblivet och för politiskt splittrat för att lösa sina problem.

Men bara några år senare var Japan en av världens mest centraliserade nationalstater. Effektiv som få krossade de ryssarna i kriget 1905 och skapade företag som Mitsubishi. Vad hade hänt? Svaret är en kris, i form av globaliseringen. Den amerikanske kommen-dören Perry med sina kanon-båtar tvingade Japan att öppna sig för västvärldens varor. I dag är det Europa som krisar. Länderna i syd har inte klarat ställa om sin ekonomi till en värld med ett industrialiserat Kina. De är fast i en valuta som gjorde deras lån för billiga och deras varor för dyra. Det enda som verkar kunna rädda euron är en politisk union. Hos Bryssels tankesmedjor och byråkrater finner man en liknande frustration som i dåtidens Japan över att ingen i hela världen tar dem på allvar. Impotensens frustration.

Det skulle innebära en europeisk version av meijirestaurationen: Centralisera makten och ta över den ekonomiska beslutsrätten från medlemsländerna. Ett sådant möjligt scenario är att (kejsaren) EU-ledningen får kraftigt utökad formell makt, medan en klick av tekno-krater och politiker håller i trådarna. Demokrati schmemokrati.

Bryssel måste sedan tukta provinserna, som fortfarande sitter fast i euro-valutans strypsnara. De säljer in EU-projektet som ett fredsprojekt. Denna tanke bygger på det mänskliga felslutet att stirra sig blind på den senaste katastrofen, i vårt fall andra världskriget. Flera andra konflikter har börjat som lokala protester mot påbud från centrum, som 30-åriga kriget. Japans elit hade åtminstone en nationell känsla och samma kejsarhus i långt över 1000 år. Ändå krävdes det inbördeskrig, krig, och nationalistisk folkskola innan det japanska folket blev, tja, japaner (den eran slutade för övrigt med atombomben över Hiroshima). Europa har inte varit enat sen romarriket.

Sammantaget: Om euro-krisen tvingar fram en EU-stat så har den usla chanser att överleva. Den behöver inte heller bli en faktor för fred. Snarare tvärtom.