Bakom en blågrön dörr hos Västerortspolisen står en vagn med tre hyllplan fyllda av arkivbeständiga papplådor. På golvet finns ytterligare lådor fyllda av kassettband. Det är förundersökningen i Catrine da Costa-mordet som väntar på att köras ner i arkivet.
–Det är en mycket stor förundersökning, säger Fredrik Westin, jurist på rätts- och registergruppen hos Västerortspolisen. Det är han och hans kollegor som sekretessprövar alla förfrågningar om att få ta del av nedlagda förundersökningar.
Det har inte gått att fastställa dödsorsaken för Catrine da Costa, eftersom delar av hennes kropp aldrig har återfunnits. Bland annat saknas hals och huvud. Så det är inte fastslaget att hon blev mördad, trots att fallet kommit att kallas för styckmord.
Chefsåklagare Stefan Bergman, som lett utredningen sedan i maj i år, säger:
–Teoretiskt sett kan hon ha ramlat och slagit ihjäl sig. Det hela bygger på indicier. Å andra sidan är det väldigt mycket som talar för mord. Jag har inte hört talas om någon som styckats efter en naturlig död.
–Det är ett unikt fall, med många speciella omständigheter. Jag kommer att bära det med mig, även om jag inte grubblar på det varje dag. Det är framför allt tragiskt för de anhöriga att de inte får veta vad som hände. Sedan är det tråkigt för rättsväsendet att ingen är dömd, säger Stefan Bergman.
Delar av den 27-åriga Catrine da Costas kropp hittades i säckar i Solna den 18 juli och 7 augusti 1984. På fyndplatserna kunde ett antal spår säkras, bland annat hårstrån på en blå hopvikt handduk bredvid en säck. Men ingen vet när handduken placerades där. Våren 2009 har de tidigare styckmordsmisstänkta läkarnas advokat begärt att ett vävnadsprov från en obduktion av en avliden person, som enligt advokaten kan ha med mordet att göra, ska jämföras med ett hårstrå från fyndplatsen. Hittills har sju personers DNA testats mot hårstrået, däribland de två läkarna, utan någon träff.
Mitokondrie-DNA, som måste användas eftersom hårstrået saknar hårsäck, har dock begränsat bevisvärde eftersom tusentals individer har identiska mitokondrie-DNA-profiler.
Stefan Bergman lade ner förundersökningen den 1 juli, trots att det är den 18 juli som det har gått 25 år sedan kroppen hittades.
– Kroppen var starkt förruttnad när den hittades och växter under säcken såg ut som om de måste ha vuxit i mörker en tid. Hennes väninnor såg henne senast den nionde eller tionde juni, så allt talar för att döden inträffade i juni. Att jag lade ner förundersökningen den 1 juli är ändå gjort med viss marginal, säger Stefan Bergman.
Staffan Levén, hovrättslagman för hovrätten för Västra Sverige och talesman för domstolsverkets mediegrupp, menar att Stefan Bergman har tänkt helt rätt:
–Det låter klokt och är med god marginal. Ärendet kunde säkert ha lagts ner ännu tidigare. Preskriptionstiden räknas från den dag då brottet begicks. Man väljer den tidpunkt för preskription som är den mest fördelaktiga för den misstänkte gärningsmannen, säger Staffan Levén.
Stefan Bergman har själv inte läst hela förundersökningen.
–Det är väl inte så mycket sekretess kvar för allmänheten nu, de som har skrivit böcker om fallet har ju fått tillgång till materialet. Jag kom in sent i förundersökningen och har hållit mig kallsinnig till alla som skrivit om detta. Vi har vänt på alla stenar, säger Stefan Bergman.
Pia Ståhle, rotelchef för utredningsroteln hos Västerortspolisen, har inte själv arbetat med utredningen men säger:
–Förundersökningar av mord ligger kvar ett bra tag i arkivet innan det gallras, flera år minst.
Chefsåklagare Stefan Bergman har själv inget emot en förlängd preskriptionstid för grova våldsbrott från dagens 25 år:
–Att ta bort den helt är lite fånigt. Efter hundra år måste ju gärningsmannen vara 120 eller 130 år. Det vore snarare rimligt att förlänga preskriptionstiden till 50 år.
