”Så jag repade med mina vänner, försökte vara produktiv, känna att jag gjorde någonting. Sedan handlade det mycket om att överleva.

Jag hade ju inga pengar, gick aldrig med i a-kassan. Tänkte inte på det när jag hade jobb. Jag lånade pengar och snyltade på min sambo, det var jobbigt och slet på förhållandet. Det kändes inte så bra att hon gav mig ”fickpengar”. Varje krona som spenderades på sådant som inte var nödvändigt gav dåligt sam­vete.

Det kostar ingenting att vara hemma och spela tv-spel, så det gjorde jag. Då kan man även säga att man ätit tre mål mat under ­dagen, fast man bara ätit en gång. Mat är ju dyrt.

Det blev ett uppvaknande för mig, tidigare var det mina föräldrar som tog hand om mig. Jag hade sommarjobb, men behövde egentligen inte ha det... Satt hemma, tittade på tv och behövde inte bry sig så mycket om annat. Nu blev jag tvungen att växa upp och ta hand om mig själv. Det är typ nu som jag lär mig laga mat.

På gymnasiet gick jag musiklinjen, som 16-åring trodde jag att ”musiken räddat mitt liv”. Nu vill jag bli socionom och arbeta med ungdomar men det är klart att jag kommer att hålla på med musiken på fritiden. Jag ­älskar ju det över allt annat, inte för att man ska tjäna pengar på det utan för att folk ska höra den.

Just nu går jag allmänlinje på en folkhögskola och tar studielån. När jag får pengar känns det som att jag verkligen måste kämpa för att förtjäna dem. Egentligen är det som ett jobb.

När det blir vår ska jag att söka arbete, ­innan dess ska jag ut på praktik och förhoppningsvis lära mig ännu mer om mig själv.”