För en vecka sedan utropade jag Helmut Kohl till den främste europén under mina 25 år i Bryssel. Samtidigt utlovade jag att idag utse den sämste.
Ett till synes besvärligare val, som underlättas om man rensar ekvationen. Man sorterar bort alla de pretentiösa politiker som bara varit som hål i luften även om de lyckats fastna på familje- fotot vid EU:s toppmöten. Dessa otaliga nollor räknas inte.
Återstår då ett par spelfördärvare vars insatser varit genuint destruktiva. Den värste av dem har varit Jacques Chirac, Frank- rikes president under tolv år (1995-2007) och många stora europeiska problems urfader.
Jacques Chirac är en insmickrande fransk buse, rastlöst besatt av sina fixa idéer och gränslöst glupsk på livets njutningar. I de urbana salongerna en stilig karl som sirligt kysser fina damer på hand. Lika självklart smeker han kossor och beundrar avelstjurar ute på landsbygden. Jag har mött honom i båda miljöerna. Vid ett tillfälle har vi faktiskt tillsammans frossat i gåslever från samma väldiga krus (i Corrèze). Hans sympatiska manér döljer den sluga, beräknande ondskan. Kort sagt, en charmerande skitstövel.
Jacques Chirac är gaullist. Därför har han genomgående bekämpat de institutioner och tankar som Jean Monnet lade till grund för den europeiska integrationen. Med ett undantag. Chirac har alltid med näbbar och klor försvarat den gemensamma jordbrukspolitiken, som gynnar framför allt Frankrike.
Chiracs europeiska syndaregister är så långt att jag här måste nöja mig med några få brottstycken. Som oppositionsledare försökte Chirac förhindra att Spanien och Portugal skulle bli medlemmar i gemenskapen eftersom de skulle hota franskt jordbruk och fiske. Som premiärminister införde han visumtvång för Efta-länderna (inklusive Sverige) i en påstådd kamp mot terrorismen. Som nyvald president lät han fira segern genom att bränna av ett par atombomber på Mururoa och förklarade för EU-topp- mötet i Cannes att det var en intern fransk angelägenhet. Ingvar Carlsson, som protesterade, fick se sitt planerade besök i Paris inställt.
När Gerhard Schröder efterträdde Helmut Kohl blev Jacques Chirac en dominerande kraft i EU, som hotfullt skrämde många regeringschefer, däribland Göran Persson. Vid två budgetförhandlingar lyckades Chirac lura skjortan av Schröder och säkrade därigenom finansieringen av jordbrukspolitiken till 2013.
Förhandlingarna vid toppmötet i Nice (2000) leddes av Chirac. Det började på en torsdag och slutade i kaos på måndagsmor- gonen utan att någon visste i detalj vad som skulle stå i det kom- mande Nicefördraget. En genuin katastrof som genererade en serie ännu värre bakslag. Kriserna kulminerade med nederlaget i den franska folkomröstningen om det konstitutionella fördraget. EU tvingades ta tankepaus. När Jacques Chirac lämnade makten i Frankrike låg EU paralyserat i politisk koma. Som gaullist kunde han känna sig ganska nöjd med sitt destruktiva verk. Det gaullistiska arvet förvaltas numera av Nicolas Sarkozy.
