Katta: Var går gränsen för vad som är en kränkning? När blir det olagligt?
Elza Dunkels: Det finns olika definitioner t ex Olweus gamla definition av mobbning där det ska vara upprepade och avsiktligt kränkande handlingar. Men jag tycker att man i möjligaste mån ska utgå från hur den som utsätts uppfattar det hela. Man måste förstå att olika personer uppfattar samma behandling på olika sätt. Sen finns det ju sådant som inte är i gränslandet, där det räknas som kränkning oavsett vad offret anser. T ex när det är olagligt, hatbrott kan ses som en kränkning som dessutom är olaglig.
.
Bosse H: Hej, hur tycker du att man borde göra för att minska kränkningarna på nätet? Finns det över huvud taget några sätt?
Elza Dunkels: Hej! Jag ser bara en enda lösning: att arbeta aktivt mot mobbning. Alltså att vi ser mobbning över nätet som en del av ett system som delvis tillåter att barn mobbas. Vi måste vara mycket aktiva i skolan och arbeta på ett sätt som har stöd i modern forskning om mobbning. Då kommer vi åt den störst delen av den nätbaserade mobbningen också eftersom de hör ihop så tätt.
.
Anette: Min 14-åriga dotter hänger ofta på sitt rum tillsammans med sin kompis och håller på med datorn. Hur ska jag veta vad de håller på med - man vill ju inte vara för påträngande i den åldern?
Elza Dunkels: Å, det där är en evig och olöslig fråga. Du kan inte veta det och du kanske inte ens ska veta det. Ditt ansvar som förälder ligger någon annanstans, även om vi matas med idéer om att man ska skydda sitt barn genom att ha koll på vad de gör vid datorn. Du tänker så rätt om att inte vara påträngande. Det är den bästa chans man har att få veta - att hålla sig lugn och se till att man har sitt barns förtroende kvar. Det absolut säkraste sättet att skydda sina barn är ju om de vågar berätta när de känner sig osäkra på något eller när något har hänt. Så visa på alla sätt att du litar på dem men att du vill veta om det händer något och att du lovar att aldrig bli arg.
En kollega till mig fick höra en berättelse som hon blev mycket förskräckt över. Då sa hon: Du, jag måste bara fixa en sak i garaget, sen pratar vi om det där. Sen satt hon en stund i garaget och lugnade ner sig innan hon gick in och pratade. Smart!
.
Erik: Varför kränker unga varandra på nätet?
Elza Dunkels: Det man vet idag är att de allra flesta fall har en koppling till kränkningar utanför nätet. De flesta förövare och offer har någon relation till varandra. Det är inte lika belönande att trakassera någon man inte känner eller vet vem det är.
Sen kan man hitta förklaringar i hur vi är mot varandra generellt på nätet. Det är lättare att det urartar på nätet därför att man inte får reaktionerna lika direkt.
.
Elin: Hej, jag misstänker att min son är en av dem som retar andra på nätet. Men han blir aggressiv så fort jag försöker ta upp ämnet och egentligen skulle jag vilja ha mer ”kött på benen” innan jag gör något mer drastiskt. Hur går jag tillväga för att få reda på mer om mina misstankar?
Elza Dunkels: Hej! Så bra att du frågar! Det är ju extremt viktigt att alla engagerar sig och ser mobbning, inte bara offer och deras föräldrar. Nu visar forskning att många barn är både offer och förövare. Inte som man trodde förr, att det fanns olika människotyper.
Jag skulle nog ändå rekommendera att du fortsätter prata och fråga. Han vill säkert berätta, egentligen. Man skulle i teorin kunna spana i hemlighet och få bevis och konfrontera honom. Men jag förstår inte hur det skulle kunna leda till ett konstruktivt samtal. Jag har själv fyra barn som är vuxna idag och jag har aldrig fallit för frestelsen att spoinera på dem just därför att jag inte vet hur man ska börja ett samtal med att konfrontera. Det är dessutom kränkade för barnet och inte särskilt värdigt för föräldern.
Så fortsätt som du har börjat, tycker jag. Eftersom du har en misstanke kan du utgå från det. ”Jag är orolig och jag skulle behöva prata med dig om det här. Kan du berätta lite? Vilka är dumma? Vad gör man när de är dumma?” Kanske berätta om dumheter du själv gjort en gång för läge sen...
.
Jesper: Hallå där, räknas det som en kränkning att lägga ut en film av någon på nätet?
Elza Dunkels: Det beror på vad filmen visar. Dels har vi personuppgiftslagen som säger att man måste ha tillstånd från personer att lägga ut bilder och filmer där man kan se vem det är. Det räcker att man frågar dem. Dels kan själva filmen vara kränkande på flera sätt. Det kan t ex vara en film som visar personen i en situation som han eller hon inte vill vara offentlig med; i en pinsam situation eller från en konstig vinkel så det ser konstigt ut. Men om filmen visar en kränkning, t ex en mobbningsincident, är ju filmen en fortsättning på kränkningen, den upprepas varje gång någon ser filmen, skulle man kunna säga.
Så svaret är ja, det kan räknas som en kränkning att lägga ut en film av någon på nätet.
.
Filippa: Vilken typ av kränkningar förekommer? Vems ansvar är det att ingripa?
Elza Dunkels: Det kan vara utfrysning, då alla utom en får vara med i en chat, en grupp eller liknande. Eller rena uttalade kränkningar, då man skriver elaka saker i en blogg, på Facebook eller liknande.
Skolan har ett stort ansvar när det gäller mobbning, även nätmobbning, eftersom den nästan alltid har en koppling till skolan. Men alla som upptäcker kränkningar har ett moraliskt ansvar att ingripa och åtminstone rapportera det vidare. Förmodligen har vi problemets kärna just här; det är inte tillräckligt många som säger ifrån. Inte minst bland vuxna i skolan saknas dessa ingripanden.
.
Rickard: Finns det en risk för att man själv nätkränker andra om man blivit nätkränkt tidigare?
Elza Dunkels: Ja, det gör det. Precis som med all mobbning finns det stor risk att man ger igen på andra senare. Det har visat sig att väldigt många offer också är förövare. Vilket ju gör det väldigt viktigt att vi kommer tillrätta med problemen, annars förstör vi för generation efter generation.
.
AnnaLisa: Vad ska jag som lärare göra när jag upptäcker att en flicka blir retad för att hon lägger ut utmanande bilder på sig själv på nätet? Självklart pratar jag med de som retar men får jag lägga mig i vilka bilder hon väljer att publicera?
Elza Dunkels: Tack för den viktiga frågan! Låter helt underbart att du har koll och pratar med de som retar. Men hur förhåller man sig till tjejen? Det är väldigt viktigt att hålla sig på rätt sida av linjen mellan omsorg och fördömande. Just när det gäller flickor har vi en tendens att fördöma just för att beskydda, eftersom vi är så indoktrinerade med bilden av den oskyldiga flickan. Men även om det är av omsorg om henne får vi inte låta våra (föråldrade) tankar om kön lysa igenom. Det är svårt! Jag skulle prata med henne, tala om att jag vet och att jag har sett bilderna. Säg att du är orolig men att du först och främst vill veta hur hon tänker om det där. Lyssna och ta in hennes tankar. Det kan vara så att hon är säker på sig själv och att du har något att lära av henne (har hänt mig många gånger) och att ni då har ett utbyte då ni lär av varandra. Du med din livserfarenhet, hon med sina nya tankar. Det kan också vara så att hon behöver stöd för att våga att inte lägga ut lättklädda bilder för att bli sedd. Och allt däremellan.
Det är ju inte ens säkert att det finns en sexuell vinkel på det hon gör, annat än i våra vuxna ögon. Hon kanske härmar alla urringade, lyfta och fixade kvinnor som det går bra för här i världen, som kommer in i hennes liv via tv på bästa sändningstid. Och då får ju inte vi vuxna lägga en sexuell aspekt på det.
.
Jenny: Hej Elza, jag har blivit kränkt på nätet. Vad ska jag göra nu?
Elza Dunkels: Hej Jenny! Du måste berätta för någon vuxen om det hela och se till att få hjälp. Föräldrar, lärare, skolsköterskan kan vara några sådana. Eller någon annan vuxen som du litar på. Om det är så allvarligt att ni ska ta det vidare till polis, eller om du bara behöver prata om hur du ska agera i fortsättningen.
.
Göran: Hej! Jag har en son som är 15. Hur ser jag till att han inte blir kränkt på nätet?
Elza Dunkels: Det är en väldigt svår och komplex fråga. Det är en kombination av att ge honom stöd så att han vågar stå emot och att agera snabbt om det händer något.
Jag tror inte att vi ska vara så rädda för att prata om att man kan agera på olika sätt även som offer. Det kan vara bra att ge sina barn stragegier för hur de kan agera om något händer. Men också se till att han litar på sin omgivning nog mycket för att säga till så snart någon händer. Det är alltid lättare att göra något i tid än om man väntar tills det har gått långt.
.
Pelle: Min dotter tar kontakt med äldre killar på sin Facebook som jag inte känner igen (vi är vänner på facebook). Vi har pratat om det men hon fortsätter. Vad kan jag göra?
Elza Dunkels: Så bra att ni är vänner på Facebook! Det förtroendet ska du vårda ömt. Många unga väljer att lägga till sina föräldrar och andra vuxna på fb men då är det upp till oss vuxna att visa att vi klarar av det och inte missbruka förtroendet. För då åker vi nog snabbt ut!
Jag vet ju inte vad det är för kontakter hon tar med dessa killar eller hur mycket äldre de är. Om det verkar vara sexuella samtal bör du prata med henne om det. Det är faktiskt en av de relativt få riskbeteenden som kan kan se när det gäller unga och nätet, att ha sexuella kontakter med okända över nätet.
Men det kan ju lika gärna vara ett par år äldre killar som hon känner genom kompisar och då ser jag inte faran.
Men eftersom du är orolig kanske du har sett något i hennes beteende utanför nätet som oroar dig och då är ju det något att prata om. Du får berätta att du är orolig och varför och sedan lyssna intresserat på hennes svar. Här är det ju extremt viktigt att du redan innan har intalat dig själv att vad hon än säger ska du inte bli arg eller upprörd. Annars kan det vara sista gången hon berättar.
.
Nilla: Känner du till lammkött gruppen på facebook? Händer inte sånt varje dag? Varför har det blivit en grej nu?
Elza Dunkels: Jo, du har rätt i att det händer varje dag. Det är egentligen inte något skäl till att man inte ska bry sig men du kan ha rätt i att det är konstigt att det tas upp så mycket nu.
Men som jag förstår det ska diskrimineringsombudsmannen granska det här nu och det är ju bra. Följden kan ju bli att det inte händer varje dag i fortsättningen.
.
Margaretha: Nu förstår jag inte riktigt hur du menar.... Är det inte föräldrarnas sak att ungarna sitter på sina rum och är ute på näter och kränker andra ungodmar utifrån utseende och beteende. Skulle det vara skolans sak att var upploggad på eleverna även utanför skoltid. I skolan sysslar vi i huvudsak med kunskap och inte med att nätsurfa. Att elever kränker varandra är sorgligt och ska tas i tu med då det misstänks/upptäcks. Självklart är det föräldrarnas sak att kolla upp vad deras barn håller på med då de sitter på sina rum och tillsammans med är ute på näter. Föräldrar har huvudansvaret för sina barn.
Elza Dunkels: Jo, där håller jag med dig. Men jag menar inte att antimobbningsarbete har det minsta med att bara upploggad på eleverna. Varken på eller utanför skoltid. Däremot vet man att de allra flesta fall av mobbning på nätet har en koppling till skolan. Och i skolan frodas mobbning, det vet vi också. Bl a i Bris senaste rapport visade det sig att fler barn rapporterar mobbning än någonsin.
Skolan har team som ska se till hela eleven, vilket en familj naturligtvis inte har. Det gör att skolan kan förhålla sig professionellt på ett annat sätt.
Föräldrar har huvudansvaret för sina barn och för deras forstran, men de kan inte ha ansvaret när barnen är i skolan. Och det är som sagt där upprinnelsen till nästan all mobbning kan hittas. Det var så jag menade.
.
Elza Dunkels: Sådär, nu börjar det tunnas ut med frågor. Tack för alla väldigt kloka frågor och funderingar! Om ni har fler tankar kan ni gå in på http://netnanny.wordpress.com och ställa frågor. Det är jag som är Net Nanny och jag svarar på frågor om unga och nätet. Trevlig helg på er allihop!
.
SvD Webbredaktion: Chatten är nu avslutad. Tack för alla frågor och svar!
