Anne Skånér, ordförande för Riksförbundet för samhällets styvbarn, är trött i ögonen utanför sitt hem i Aspudden, i södra Stockholm. Hon är arg och djupt besviken över regeringens besked.

Det blir en så kallad upprättelseceremoni och en ursäkt – men ingen ekonomisk ersättning.

–Jag blev förvarnad om vad som skulle komma redan i går kväll och har inte sovit bra, säger hon.

Som tvååring lämnades hon bort av sin far, varför vet hon inte, till barnavårdsinstitutionen Nybodahemmet. Det var tidigt 1950-tal och hon berättar om rotlösheten och resorna till och från barnhemmet när livet i nya fosterhemmet inte fungerade.

–Jag klarade mig bättre än många. Men jag fick som fosterbarn inte gå i realskolan. Jag var duktig i skolan, men fick aldrig chansen att bygga en framtid.

Den ceremoni som barnministern nu flaggar för tänker hon varken medverka i eller uttala stöd för.

–Varför ska jag gå och stå där när hon ändå anser att jag inte räknas?

Lars Waerner blev som barn misshandlad på olika fosterhem och tvingades bland annat sova i en ladugård. Nu är han ordförande för Stulen barndoms Stockholmsavdelning. I den rollen känner han sig tvungen att gå på ceremonin.

–Men jag har fått åtskilliga samtal från medlemmar som berättar var de tycker att regeringen kan placera sin ceremoni.

Peter Lindberg, kontaktperson för gruppen Vanvårdade och bortglömda, säger nej han också:

–Vi är 450 personer i vårt nätverk och vi kommer att rekommendera att de avstår. Ska vi stå där, efter det här beskedet, som nånting i en bur som politikerna kan få titta på?

Även Peter Lindberg bär på svåra minnen. Han fick som sjuåring arbeta hårt och bestraffades när han inte slet tillräckligt. Berättelserna är många och ofta skakande. Tusentals barn – omfattningen är inte känd – bedöms ha vanvårdats och misshandlats i svenska fosterhem under 1900-talet.

En kvinna berättar om den fantasiroll hon gled in i när misshandeln och den psykiska tortyren blev för svår. I fantasivärlden var det hon som slog fosterföräldrarna – inte tvärtom. En man född på 1950-talet berättar: ”Man fanns inte i kroppen, försvann, fanns någon annanstans.” Det är två av drygt 900 vittnesmål om våld och övergrepp som finns nedtecknade i den statliga Vanvårdsutredningen som i höst lägger fram sin slutrapport.

Men redan i går avgjordes alltså frågan om ersättning. Detta trots att regeringens utredare Kerstin Wigzell tidigare i år föreslog att offren skulle ersättas av staten med 250000 kronor var. Hon pekade på tidigare liknande processer, i både Sverige och Norge har exempelvis tvångssteriliserade fått kompensation.

Wigzells förslag fick stöd av bland andra Socialstyrelsen och Barnombudsmannen. När SvD når Kerstin Wigzell har hon ännu inte hunnit sätta sig in i beslutet.

Vad tycker du om att regeringen går emot ditt förslag?

–Regeringen har ju rätt att göra det. Jag tycker att det är synd naturligtvis, men det är regeringens privilegium.

Barnminister Maria Larsson ville i går inte svara på SvD:s frågor men hon säger till TT att hon inte anser att det går att hitta rättvisa och rättssäkra former för en ekonomisk ersättning. En sådan har varit tänkt att omfatta dem som utsatts för vanvård mellan 1920 och 1980.

–Det skulle kunna innebära att en ung person som utsatts för övergrepp 1983 inte får den ersättning som den som utsatts för samma sak 1953, säger hon enligt TT.

Morgan Johansson, tidigare S-minister, tog initiativet till Vanvårdsutredningen efter SVT-dokumentären Stulen barndom som 2005 riktade strålkastarljuset mot våldet i svenska fosterhem.

–Många kan vittna om hemska livsöden, och har blivit svikna av samhället gång på gång. Då är det djupt stötande att låta en utredare föreslå en ersättning och sedan plötsligt säga nej, säger Morgan Johansson.

Barnombudsmannen Fredrik Malmberg konstaterar att staten tar på sig ett stort ansvar när ett barn omhändertas.

–Försummar man det, och inte klarar av det ansvaret så är det viktigt att man markerar allvaret i det, säger han till Sveriges Radios Ekot, enligt TT.

I Aspudden ringer telefonen sig varm hos Anne Skånér. Kampen om ersättning ger hon inte upp, trots beskedet:

–Det är så många som väntat så jävla länge.