Terese Silfverin står intill kuvösen där Alma andas lugnt och fint tack vare respiratorn. Alma är nu 26 veckor, men föddes när hon var 22 veckor och fem dagar i Örebro. Efter två dagar flögs hon i ambulanshelikopter till Uppsala. Föräldrarna Terese och Nils-Erik Silfverin och 2-årige sonen fick komma efter i bil.

–Det är mycket som varit omtumlande och otäckt de här veckorna, men Alma är så stark och hon kämpar. Nu är vi hoppfulla och vi får så fantastisk hjälp här. Jag är hos henne hela tiden och ibland kan jag ha henne i sängen. Trots alla slangar kan hon ligga på magen och det känns så bra, säger Terese Silfverin.

Uwe Ewald, professor i neonatalogi, har flera gånger utrett kvaliteten på den svenska neonatalvården – den vård som handlar om att rädda barn som föds för tidigt. Alltifrån den 37:e graviditetsveckan ner till den 22:a veckan.

De medicinska framstegen har varit enorma. 1970 dog 95 procent av barnen som föddes i vecka 27, i dag är prognosen att 95 procent av dem överlever.

– Men vi måste även komma längre med barn som föds extremt mycket för tidigt. Jag menar dem som är mindre än 27 veckor gamla. Det handlar om 150-200 barn om året och nationellt klarar vi ungefär hälften. Här kan vi minska dödligheten med minst 30 barn om vi koncentrerar vården till färre ställen, tar bort de små enheterna och satsar på de stora. Men då måste också transportsystemen med både flyg och vägambulanser förstärkas, säger Uwe Ewald.

I korthet går hans förslag ut på att den mest avancerade intensivvården för neonatalbarnen ska bort från ett antal små länssjukhus och universitetssjukhusen i Örebro och Linköping. Istället ska den centraliseras till de stora universitetssjukhusen i Umeå, Uppsala, Stockholm, Lund och Göteborg.

– Man måste upp i stora volymer för att bli riktigt duktiga. Kompetens och skicklighet får man om man övar och övar och gör saker väldigt ofta, inte bara några enstaka gånger om året. I Umeå och Uppsala har vi koncentrerat insatserna och har också än högre överlevnad jämfört med i södra Sverige där vi helt enkelt har för många enheter.

Elisabeth Olhager, medicinskt ansvarig för neonatalvården på universitetssjukhuset i Linköping, reagerar starkt på förslaget.

– Koncentration ja, men det handlar ju om att länssjukhusen inte ska ägna sig åt någon intensivvård utan skicka barnen till regionsjukhusen. Men att vi skulle ha sämre resultat än andra universitetssjukhus stämmer inte, säger hon.

Men socialutskottets ordförande i riksdagen, Kenneth Johansson (c), har tagit till sig av studierna av neonatalvården och tänker nu försöka få både socialminister Göran Hägglund (kd) och Socialstyrelsen att agera.

– Barn dör i onödan i dag och det räcker för mig att driva frågan. Det tar säkert sin tid innan vi nått hela vägen fram, men en bit på väg måste vi komma under den här mandatperioden, säger han.

Med nationella riktlinjer för neonatalvården samtidigt som den klassas som rikssjukvård kan staten styra utvecklingen hårdare. Men att koncentrera och stänga verksamheter är förstås sällan populärt. För tio år sedan rasade en hätsk kamp om vilka sjukhus som skulle ha hand om barnhjärtkirurgin. Det blev Lund och Göteborg, medan Stockholm och Uppsala förlorade. I dag hörs inga klagomål och dödligheten är nu nära noll för barn som behöver hjärtkirurgi.

I ett familjerum på Akademiska sjukhuset sitter Magdalena Preveus med Vidar i famnen. Han föddes här i vecka 25 och har nu hunnit bli 36 veckor. Mycket snart får de åka hem till gamla Uppsala, men först måste Vidar sluta glömma bort att andas.

– Han glömmer det ibland och det är ju jätteläskigt, men tydligen handlar det om mognad och vilken dag som helst ska han kunna fixa det säger de och då kan vi komma härifrån. Det har känts väldigt tryggt och bra här, men visst vill jag komma hem, säger Magdalena Preveus och stryker Vidar över kinden.