Även under normala förhållanden är det svårt för många i Sverige att förstå hur någon kan vilja bli katolsk präst och välja ett liv i celibat. I ett protestantiskt land dessutom. Det är för konstigt för att ta in. I dessa dagar är det snudd på omöjligt att förklara.

– Många tror ju att vi är pedofiler allihop nu, säger Lars Dahlander.

Han ser uppgiven ut. Han är en av sex studenter som läser på prästseminariet i Uppsala, den enda svenska utbildningen för att bli präst inom den katolska kyrkan.

Lars Dahlander är äldst i gruppen vi träffar, 42 år, och har konverterat. Han är den enda med svensk bakgrund.

Vi har kommit in på det oundvikliga: anklagelserna om övergrepp i kyrkan. Känslorna kring bordet är blandade. Ilskan är stor mot dem som missbrukat kyrkan och bidragit till ett raserat förtroende, mot dem som skadat barn och unga som behövde stöd.

Men det finns också en stark vilja att bygga upp något nytt.

När nyheten om pedofilianklagelserna kom kände Lars Dahlander bara fasa. Nu ser han en möjlighet för kyrkan att göra rätt.

–Folk har kritiserat vårt, kyrkans, sätt att hantera det här. Och med all rätt. Men nu måste vi sätta barnen främst istället för kyrkans prestige, säger han.

Men på en punkt riktas också ilskan mot allmänheten och medier. Kopplingen mellan celibatet och pedofili.

Lars Dahlander är övertygad:

– Det må vara konstigt att välja att leva i celibat. Men det gör en inte till pedofil, säger han.

Fernand Niyonkuru från Burundi är 30 år, har bott i Sverige i fem. Han skakar på huvudet.

–Det är ju inte bara präster som lever i celibat. Jag känner många, läkare, journalister, som inte lever i förhållanden. Massor med studenter. Är de är pedofiler bara för att de lever utan kvinnor? Det finns inget som visar att pedofili och celibat hänger ihop.

De är överens om att varken de fall av övergrepp som förekommit eller misstron mot kyrkan påverkar deras val. Snarare stärks övertygelsen.

–Att människor missbrukar sin makt ser man överallt. Men det är människor som har gjort det här, inte kyrkan, säger Ti Tran, en 27-åring från Vietnam som har bott i Sverige sedan han var sju.

Den katolska kyrkans celibat är en fråga som ofta diskuteras. Även i katolska kyrkan finns det präster som fått dispens från celibatet och har familj, men då ingen egen församling.

Att kunna ställa upp helhjärtat för människor, församlingen, anses inte kunna vara möjligt för den som har familj. Då kommer alltid familjen, barnen, i första hand, konstaterar präststudenterna.

Samtidigt är gruppen överens om att celibatet är ett offer.

– Det är klart att det är ett offer, det är ju en gåva från mig. Och det finns ingen av oss som inbillar sig att det är lätt att leva i celibat. Men det finns ju en del att rådfråga eftersom celibatet har funnits i en 1000 år, säger Lars Dahlander med ett snett leende.

Celibatet är inte okomplicerat. Och tvivlet kommer alltid, det är de övertygade om. Men de är också säkra på att vinna något annat istället. En annan kärlek.

–Man väljer bort en kvinna. Men man får en församling, kanske tusentals människor vars liv man får följa, deras familjer och fester. Om jag blir lyckligare av att hjälpa många människor, ja då är jag lyckligare så här, säger Ti Tran.

– Och gifter man sig, då är det ju bara en fest, lägger han till.

Skrattet som sprids runt bordet är befriande mitt i allvaret.