– Har du funderat på teknikprogrammet, frågade syokonsulenten på gymnasieskolans sista-minuten- öppna-hus.

Dottern såg lika häpen ut som om hon just blivit rekommenderad en enkel resa till mars. Jag som varit uttalad feminist sedan jag nitton år gammal läste Marilyn Frenchs Kvinnorummet skulle just då gärna accepterat en om möjligheten gavs.

För snart sexton år sedan låg hon i min famn för första gången. Min lilla dotter. Och jag tänkte: För dig ska jag öppna världen. Jag ska slå in alla dörrar. Dig ska ingenting begränsa. Åtminstone inte så långt jag kan bestämma.

Jag köpte blå kläder. Och rosa. Gav henne leksaksbilar. Och barbiedockor. Uppmuntrade till ishockey. Och dans. (Hon valde fotboll.) Sa: Vad stark du är! Och söt.

Jag dukade upp ett smörgåsbord av möjligheter och kände mig förträffligt fördomsfri. Rustade henne mot de könsstereotyper hon skulle möta från omgivningen. Missade egentligen bara en sak – att de skulle komma från mig.

Teknikprogrammet. Nog skulle jag ha framhållit det som ett möjligt alternativ om jag hade haft en son som var lika duktig på, men inte särskilt intresserad av, matte som min dotter? Hur blev jag så insnöad?

Inser deprimerad att jag nog drabbats av en släng av det smittsamma jämställdhets- utmattningssyndromet. Att år efter år läsa om hur löneskillnaden mellan kvinnor och män är ungefär densamma, pappornas uttag av föräldraledigheten har stagnerat, våld i nära relationer inte minskar och andelen kvinnliga vd:ar och styrelseledamöter i våra bolag fortfarande är låg tar liksom musten ur en. Efter de stora reformerna och lagändringarna – p-pillrets godkännande, särbeskattningen, fri abort, föräldraförsäkringen, utbyggnaden av dagis, jämställdhetslagen, ny våldtäktslag, pappamånaden med flera – har jämställdhetskampen drabbats av pyspunka.

En förklaring är att vi upplever situationen som good enough, att vi har tappat incitamentet att kämpa vidare mot de bestående orättvisorna. Men jämställdhetsarbetet har också på sätt och vis blivit knepigare. Vi skulle ju kunna vara jämställda, borde kanske vara det, om vi verkligen ville. Nu studsar allt tillbaka på det fria valet. Men är det verkligen så fritt när till och med en feminist som jag har svårt att tänka utanför könsboxen?

Steg ett för att bryta dödläget är såklart just det, att inse sina begränsningar.

Jag är 40 plus, medelålders vit man och jag har lättare att se andra medelålders vita män. Jag är inte tillräckligt bra på att hitta duktiga talanger som inte ser ut som jag själv. Det erkänner jag, sa Rikard Josefson, vd för Länsförsäkringar Bank i en intervju här i tidningen i veckan.

Det var modigt gjort av en företrädare för ett näringsliv som annars lyder under mantrat det finns inte tillräckligt många kompetenta kvinnor. För det finns det ju. Där har utvecklingen verk- ligen gått framåt. I slutet av 1980-talet var 50 procent av alla ny- utexaminerade jurister och ekonomer kvinnor, i dag är 67 procent av dem som tar ekonomisk examen kvinnor. Dessutom visar Skolverkets statistik att andelen tjejer på gymnasiets teknikprogram fördubblats under en tioårsperiod, i dag utgör de en femtedel av eleverna. I längden kommer vare sig utbrända feminister eller trångsynta näringslivschefer kunna stoppa dem.