När en brottsling döms att betala skadestånd står det i domen vem som ska ha pengarna. Men adress eller kontonummer lämnas inte ut, och inget inbetalningskort bifogas. Det är heller inte ovanligt att personuppgifterna är sekretessbelagda.

Systemet är för krångligt, anser justitieminister Beatrice Ask.

– Det här är bökigt och svårt, även för den som vill göra rätt för sig, och så kan det ju inte vara. Många av de som döms är inte så administrativt lagda, och då blir det här inte gjort.

I stället får den skadeståndsskyldige, helt enkelt, invänta ett krav från brottsoffret. Eftersom han eller hon ofta vill undvika direktkontakt med den dömde kopplas Kronofogdemyndigheten in, förklarar Beatrice Ask. Det leder till att även personer som kan betala sitt skadestånd hamnar i kreditupplysningsföretagens register.

– Kronofogden gör ett fantastiskt jobb många gånger, men det här är ändå att gå över ån efter vatten, säger hon.

I dag beslutar regeringen därför att tillsätta en utredning, med uppdrag att ta fram ett ”tydligt och funktionellt” system. Tanken är att skadestånden i framtiden ska hanteras av ett ”betalningsförmedlande organ”.

– Jättemånga brottsoffer säger ”Man får ju aldrig de där pengarna”, och den huvudsakliga ambitionen är ju att fler ska få det skadestånd de har blivit dömda att få. Men det är också viktigt att faktiskt göra det möjligt för den som har dömts att göra rätt för sig, säger Beatrice Ask.

Exakt hur det nya systemet ska se ut är oklart.

– Man kan tänka sig lite olika lösningar. Utredaren kommer att få ganska fria händer.

Hans Klette, professor emeritus i straffrätt och ordförande i Brottsofferjourernas riksförbund, är positiv till regeringens planer.

– Försenad rättvisa är förlorad rättvisa. Det här är absolut ett steg i rätt riktning, men jag tycker att man ska gå längre.

Alla som har fått ett skadestånd prövat av domstol bör få det utbetalat direkt av staten, anser han. Sedan ska det vara upp till Brottsoffermyndigheten att i efterhand kräva in pengarna av gärningsmannen. Det regelverket tillämpas i en rad europeiska länder, berättar Hans Klette.

– Då visar man ju att man jämställer brottsoffrets och gärningsmannens rättigheter på ett helt annat sätt.