Att drabbas av ett cancerbesked när man står i begrepp att ge liv är ett trauma.

Helena Didehvar tillhör en växande grupp svenska kvinnor som drabbas av bröstcancer under graviditeten eller som nyblivna mödrar. Sedan 1960-talet har andelen bröstcancerfall i gruppen mer än fördubblats, från 16 per 100000 graviditeter till 37. Det visar en pågående studie där forskare från Karolinska Institutet i Solna och Regionalt onkologisk centrum i Uppsala granskar alla bröstcancerfall med denna koppling från 1963 och framåt. Av samtliga 16620 fall som diagnostiserats under perioden inträffade 1161 i nära anslutning till graviditeten. Studien publiceras i tidskriften American College of Obstetricians and Gynecologists.

–Den ökning vi ser är en avspegling av att många kvinnor idag väljer att skjuta upp sitt barna- födande, säger docent Mats Lambe, KI som tillsammans med Therese Andersson är huvud- ansvarig för studien.

Graviditeten i sig anses inte innebära någon ökad cancerrisk. Men andra studier tyder på att prognosen för dessa kvinnor är sämre . En förklaring kan vara att cancersymtom ofta misstolkas som graviditetsrelaterat vilket gör att diagnosen försenas. Det kan också handla om att hormonpåslaget stimulerar tumörtillväxten.

Helena Didehvar trodde först att hon drabbats av mjölkstockning men knölen i bröstet gick inte över. Då väcktes tanken att det kunde röra sig om en tumör.

–Jag hade en väninna som drabbades under graviditeten. Därför förstod jag. Annars hade jag nog inte tänkt i de banorna, säger hon när vi träffas hemma i villan i Täby i norra Stockholm.

Helena har tagit en ledig dag för att umgås med de två yngsta barnen, Tim och Linus, 5 och 2 år gamla. De två äldre döttrarna, Ellen, 13, och Malin, 11, är i skolan. Helena har ingen i släkten som varit sjuk i bröstcancer, därför kom det som en total chock när hon själv drabbades. Barnmorskan på BVC skickade henne direkt till husläkaren efter att ha känt på knölen i bröstet. Därifrån fick hon remiss till Danderyds sjukhus som röntgade, gjorde ultraljud och tog vävnadsprov.

Två och en halv vecka senare, efter ytterligare en provtagning, fick hon diagnosen.

–Jag blev ordentligt skärrad, allt stannade upp omkring mig, berättar hon.

Hon fick fem dagar på sig att sluta amma och sedan togs hela bröstet bort. Eftersom tumören spritt sig till lymfkörtlarna i armhålan fick även dessa tas bort. Sedan blev det sex månaders cytostatikabehandling. En svår tid, särskilt när man som Helena är småbarnsförälder. Även om hon fick god hjälp av sin mamma kände hon sig trött, ensam och utlämnad. Hon var heller inte beredd på att biverkningarna från cellgiftsbehandlingen skulle bli så långvariga som de blev. Vården är hon nöjd med men det finns stora luckor i det psykiska omhändertagandet anser hon. Hon saknade också information om hur det är att leva som cancerdrabbad småbarnsförälder.

För att hitta medsystrar startade hon en blogg och senare också ett webbmagasin. Det har blivit en viktig mötesplats med andra drabbade och skapat ett livsviktigt kontaktnät för Helena. Bloggandet upplever hon som en sorts terapi, ett sätt att bearbeta sin egen situation.

Men bästa distraktionen är ändå att vara mamma.

–Det får mig att fokusera på livet – inte på döden, säger hon.