Inte ens att han tidigare under dagen varit bara fyra sekunder från en OS-final kunde förta glädjen.

– Mitt mål var att ta medalj och nu har jag den. Det var nog inte många andra som trodde att jag skulle klara det, säger Johan efter segern i bronsmatchen mot vitryssen Joseb Tjugosvilj.

En lång och tröttande men framför allt minnesvärdig dag i ExCel Arena var över för killen som i början av sin karriär var så dålig att ”jag åkte runt i Sverige och blev halvt ihjälslagen” som han själv uttryckt det.

Den motiga starten får han skylla på ett år yngre brorsan Marcus som liksom Johan hade mycket överskottsenergi som barn och ville göra sig av med den i brottning.

Det började i hemmet och när brorsan började träna i Örgryte IS kände sig Johan nästan tvingad att hänga med eftersom ”jag annars ju bara skulle få mycket stryk av honom”.

Men med tiden blev Johan starkast i familjen och under hans sista år som ungdomsbrottare lossnade det.

Han tog brons i JEM 2004 och det stora internationella genombrottet kom med bronset på EM för två år sedan.

Men att få gå upp på prispallen i ett OS slår ut allt annat.

– Jag sov dåligt på natten och har varit nervös men ändå har jag kunnat hantera det bra, säger Johan som i början av sin karriär var så nervös att han kräktes efter första matchen i turneringarna.

– Första matchen idag var en icebreaker, sedan var det bara att ta dem en efter en, säger han och skrattar.

Lika stor som den 191 centimeter långe och 120 kilo tunge göteborgaren var på mattan i ExCel Arena, lika stor var han efter semifinalförlusten mot estländaren Heiki Nabi.

Efter att ha vunnit första perioden fick örgrytebrottaren med bara sekunder kvar av andra ronden poäng efter rullning och finalplatsen tycktes säkrad.

Men efter den videogranskning som följde på esternas protest fråntogs svensken poängen.

– Jag förstod överhuvudtaget inte varför jag fick poängen och det var självklart att den skulle bort, säger Johan.

Han var inte heller kritisk mot att Nabi tilläts att kravla sig ut från mattan vilket strider mot reglerna.

– Äh, i dag fick han göra det för mattdomaren och det är bara att foga sig i vad som gäller.

Förbundskapten Benni Ljungbäck var desto mer upprörd.

– Det är omöjligt att lyfta en som kryper ut så där och man får inte göra det. I nio fall av tio blir det varning, säger Ljungbäck.

Fram till semifinalens andra period hade Johan Eurén tagit poäng i samtliga över- och underlägen i parterr vilken han inför turneringen bedömde som sin akilleshäl.

– Jag är egentligen bättre i stående men i den här turneringen har det varit nästan tvärtom, säger han.

Liksom sin estländske motståndare var Johan Eurén rejält trött i tredje perioden där han åter hade marginalerna mot sig.

Lotten avgjorde nämligen att han skulle ha övertag i parterr vilket innebar att Johan måste ta poäng med till exempel lyft eller rullning medan det för estländaren räckte med att ”bara” hålla sig på magen för att gå till final.

– Det är väldigt svårt att lyfta någon när krafterna börjat tryta, säger Ljungbäck.

Om Johan vunnit lotten?

– Då hade han varit i OS-final, det är jag övertygad om, säger den svenske förbundskaptenen.

På samma fråga svarar huvudpersonen själv lite mer undvikande:

– Man kan alltid spekulera i det. Har man underläge måste man ändå ligga som ett frimärke på mattan medan den andre attackerar i 30 sekunder.

Men det måste ändå vara lättare?

– Ja, i tredje perioden är det definitivt det.

I bronsmatchen var det Johan som fick fördel av underläge i tredje periodens parterr och 30 sekunder senare var allt över.

– Det känns helt underbart, säger killen som även om han hade marginalerna emot sig i semifinalen vet att sådant där brukar jämna ut sig i slutänden.

Om det inte varit för det där smidjebältet som han med tre (!) sekunder kvar kopplade i den avgörande OS-kvalmatchen hade Johan Eurén inte varit med i OS.

Det tänker han säkert på då han går till sängs ikväll.

Liksom på brorsan Marcus.