–Finns det någon europeisk politiker som du har respekt för?
Allt oftare har jag mött den frågan och allt oftare har jag haft besvär med att besvara den.
Mitt problem kan bero på att jag med stigande ålder blivit allt mer gnällig och kritisk. För det jag efterlyser i dagens Europa är insiktsfulla, modiga politiker vars horisont sträcker sig längre än till nästa dagsnotering i opinionsmätningarna. Sådana fanns det en gång i tiden. För femtio år sedan hette de Robert Schuman, Konrad Adenauer, Alcide de Gasperi och Paul-Henri Spaak. Idag hyllas de alla som stora statsmän i historieböckerna.
Senare hette statsmännen Willy Brandt, Helmut Schmidt, Helmut Kohl, Francois Mitterrand, Jacques Delors, Felipe Gonzalez – och Margaret Thatcher. De lyckades också bidra till stora genomgripande förändringar, men till priset av förlorad popularitet. De störtades från Historiens piedestal.
Deras öde beror kanske på att politikens villkor började förändras. Numera gäller den ständiga jakten på tillfällig popularitet vilket premierar politiker som levererar ytlig image och slipade slagord.
Politik blir som snabbmat. Förpackningarna varierar men smaken ofta intill förväxling enahanda. Det finns fortfarande några enstaka aktiva politiker av den gamla respektingivande sorten. En av dem som jag gärna lyfter fram är Bronislaw Geremek, som genom sin biografi, sin visdom och sitt civilkurage bättre än någon annan förkroppsligar det nya, återförenade Europa.
Häromdagen firade han under stillsamma former sin 75-årsdag och om världen vore förnuftig så skulle han blivit EU-parlamentets självklare talman. Men han är liberal och de två stora partierna, det konservativa och det socialdemokratiska, kohandlade fram en annan lösning. De ville hellre ha två pratglada nollor som parlamentets främsta företrädare än en självständig intellektuell frihetskämpe.
Geremek talar inte gärna om sin uppväxt i det judiska ghettot i Warszawa, om flykten 1943 eller om de år då han under diktaturen tog sin tillflykt till utforskningen av medeltidshistorien och blev professor vid Sorbonne. Han talar hellre om åren med Solidaritet, Lech Walesa och Polens frigörelse.
Allra helst talar han om framtiden för det nya återförenade Europa. Om Europa som ett alltjämt ofullbordat mirakel. Då blir han passionerad – och besviken.
Han hade tårar i ögonen på Pilsudski-platsen i Warszawa då Polen den 1 maj 2004 firade inträdet i den europeiska gemenskapen. Och den saktmodige professorn blir blek av vrede när han tänker på hur skamlöst egoistiskt vi i Västeuropa välkomnade det nya Europa, i vår rädsla för kostnader och polska rörmokare. Geremek bemöter allt detta med ett enda begrepp. Han talar om Solidaritet.
Den långa resan från ghettot i Warszawa till EU-parlamentet i Strasbourg ger Bronislaw Geremek en tung moralisk auktoritet i Europa, men hemma i Polen är han idag politiskt betydelselös. För mig tillhör Bronislaw Geremek ändå den lilla krets av europeiska politiker som förtjänar respekt.
Tipsa andra
Inrikes | Mest lästa
- Höjd pant för mer återvinning
- Apotekets vd får miljonfallskärm
- Köpte för halv miljon i andras namn
- Döda officerarna på väg hem
- Man ihjälskjuten i Sollentuna
- Fem skräckfilmer som heter duga
- De nominerade till Årets Sak 2009 är...
- Intensiv nätdebatt om köttklistret
- ”Polisrazzior driver fler till Pirate Bay"
- Hallå där Henrik Pontén...

































