Tjo va’ det är livat bland monarkister i vår!

Först var det filmen The king’s speech och i morgon är det prinsbröllop i England. Allt är väl redan inköpt, kantänka, till de små kanapéerna som ska serveras framför tv:n hemma hos den riktigt hårda kärnan av kunglighetsdyrkare. Andra nöjer sig med ett något förstärkt fredagsmys, skulle jag tro. Alltså både nachos och ostbågar.

Jag önskar dem alla en trevlig stund. Lite surrealistisk pompa och ståt piggar upp. Men hela cirkusen påminner ändå om hur supersnurrig idén om ärftlig monarki är i dagens värld.

Den innebär bland annat att det redan i dag är bestämt att det barn som ännu bara är en glimt i Kate Middletons öga en dag ska bli Storbritanniens kung/drottning och flera länders statschef sedan man först klarat av barnets farfar Charles och pappa William på tronen. Om prinsen/prinsessan har fallenhet för jobbet, eller ens vill ha det, hör inte hit. Blodet bestämmer, precis som i sagorna.

Vi vet inte vem hon/han är, men vi vet att en dag ska folket hurra vid kröning och bröllop samt, någon gång kring år 2100, sörja vid begravningen. De som ska jubla och sörja är förresten inte födda än de heller, men hurra och gråta ska de för just denna ännu ofödda person, det ingår i blodsmystikens färdigskrivna framtidsmanus.

Och i Sverige har veckopressen, av samma skäl, börjat hetsa mot kronprinsessan med spekulativa rubriker om hennes tillstånd. Det är en obehaglig konsekvens av det grundlagsfästa sagosystemet.

Stödet för monarkin går endast att förklara i religiösa termer: det finns en Hand som styr och ser till att allt blir till det bästa–även om det inte alltid är uppenbart för oss människor.

Det förvånar mig förresten att monarkister sitter och blir tårögda på bio och tycker att The king’s speech är så underbar. Tvärtom är den rena rama republikanska propagandan genom att på ett hjärtskärande sätt visa hur den stackars stammande Bertie tvingas att bli kung på grund av ett genetikbaserat regelverk för hur statschefen utses. Tydligare demonstration av det orimliga, och omänskliga, i arvsprincipen får man leta efter. Det vore begripligare om monarkisterna, istället för att sitta där i salongen och bli rörda, blev upprörda och krävde att filmen stoppas. De kunde demonstrera utanför biograferna: Rör inte vår saga!

Men varför kan vi inte få drömma oss bort, ha lite trevligt, som kontrast till all sekulär pragmatism och grå likriktning? Det brukar vara den harmsna motfrågan med tillägget att de flesta svenskar stöder monarkin, minsann.

Det är sant. Odemokratiskt kan man inte kalla systemet. Det är etablerat av folkvalda i laga ordning. Men faktum kvarstår att folkets representanter valt att med öppna ögon gå fullständigt på tvärs med den meritokratiska princip som gäller för samhället i övrigt. Ämbeten ska inte ärvas längre. Utom just statschefens, har vi bestämt. Ta en kanapé till, kära du.