Trots intensiva konsultationer saknade Fredrik Reinfeldt en enkel och given lösning när han i går kväll öppnade toppmötet i Bryssel. Han hade hoppats kunna avdramatisera mötet med ett förslag som snabbt skulle vinna brett samförstånd bland stats- och regeringscheferna. Reinfeldts förhoppningar om harmoniskt samförstånd såg i onsdags ut att spricka definitivt. Istället stegrades dramatiken och ovissheten inför överläggningarna.

Men redan efter en timmes överläggningar i går kväll såg den överraskande lösningen på väg att gå igenom. Det berodde på att den brittiske premiärministern Gordon Brown plötsligt övergav sitt envisa krav på att utse Tony Blair till EU-president.

Istället anslöt han sig till den linje som de övriga socialistiska premiärministrarna enades om, nämligen att enhälligt föreslå Catherine Ashton som utrikesminister. Det öppnade vägen för en bred uppgörelse över partigränserna efter de linjer som tidigare gjorts upp med en konservativ president och en socialistisk utrikesminister.

Toppmötets enda uppgift var att utse två personligheter till två nya toppjobb i EU: den permanente ordföranden i Europeiska rådet (ofta kallad ”EU-president”) och den höge representanten för utrikespolitiken (ofta kallad ”utrikesminister”).

Vilken långsiktig praktisk betydelse dessa två nya poster får avgörs i hög grad av vilka personligheter som först besätter dem. Därför kom diskussionerna inför denna första utnämning att belastas av en ovanligt stor mängd snäva partitaktiska och nationella överväganden.

I utgångsläget såg toppmötet ut att polariseras mellan två motsatta positioner. Den ena representerades av Storbritannien och den andra av de tre BeNeLux-länderna (Belgien, Nederländerna och Luxemburg).

Den brittiske premiärministern Gordon Brown vägrade in i det sista att dra tillbaka sitt förslag att förre premiärministern Tony Blair skulle bli ”president” i EU. BeNeLux-länderna var å sin sida även beredda till en konfrontation, väl vetande att den belgiske premiärministern Herman Van Rompuy framstod som huvudfavoriten till posten som ”president”, trots att han aldrig officiellt kandiderat till jobbet.

Enligt många källor hade han ett mycket brett stöd och skulle bara möta hårt motstånd från Gordon Brown.