Nyheten om födelsen var en medicinsk sensation. Louise Brown var det första barnet i världen som kommit till med hjälp av provrörsbefruktning.

Tidningen Daily Mail köpte ensamrätten till den heta sommarnyheten för motsvarande 2,5 miljoner kronor. Aldrig tidigare hade mänskligt liv skapats utanför kroppen. ”Ett mirakelbarn!”, utropade den exalterade världspressen.

Händelsen väckte hopp hos hundratusentals ofrivilligt barnlösa par världen över och redan innan förlossningen ägt rum hade 5000 av dem anmält sitt intresse.

Andra förfasade sig och ifrågasatte rätten att manipulera människors reproduktion. Ärkebis- kopen i Edinburgh utbrast skeptiskt: ”Jag hyser onda aningar inför de följder och konsekvenser detta kan leda till i framtiden”.

Louises mamma, den 29-åriga Lesley, var inte den första kvinna som blivit gravid med hjälp av den nya tekniken, men det var den första lyckade förlossningen. Tillsammans med Louises pappa John hade hon försökt få barn i elva år, men misslyckats eftersom hennes äggstockar visat sig vara blockerade.

Så småningom kom arbetar- paret från Bristol via en engagerad gynekolog i kontakt med en professor i gynekologi på Oldhamsjukhuset. Han hette Patrick Steptoe.

Redan 1967 hade Steptoe publicerat en framsynt bok om titthålskirurgi. Robert Edwards, en fysiolog från universitetet i Cambridge hade på sitt håll jobbat med att försöka befrukta mänskliga ägg i provrör.

Edwards hade experimenterat med ägg som följt med äggstockar som avlägsnats vid operationer men saknade en teknik för att ta ut ägg ur infertila kvinnor.

Nu kontaktade han Steptoe och det följande decenniet utveck- lade de båda forskarna en metod för befruktning av ägg utanför livmodern. I 1960-talets Stor- britannien var det få som trodde eller ville att de skulle lyckas.

–Jag kallades galning, berättade Robert Edwards vid ett tidigare Sverigebesök.

–Det var ingen som ville ta någon etisk risk. Man sade mig att barnen inte skulle bli normala och undrade vad jag skulle göra då. Men jag var aldrig orolig, min forskning hade visat att IVF fungerade som naturlig befruktning, sade han vidare.

Under flera år radade duon upp misslyckade försök då de lät sina embryon växa i laboratoriet i fyra-fem dagar tills de bestod av 64 celler, innan de placerades i livmodern. Våghalsigt bestämde de sig till slut för att göra ingreppet redan då embryot bestod av endast åtta celler.

När metoden testades på paret Brown i november 1977 blev det fullträff direkt: Louise blev till på första försöket.

Uppmärksamheten kring Louise var extrem under hela hennes uppväxt. Många undrade om hon skulle utvecklas normalt men föräldrarna kunde bara rapportera helt normala saker och inga tecken på de missbildningar och beteendestörningar som olyckskorpar kraxat om.

Själv insåg Louise att det var något speciellt med henne när hon var fyra år och fick se en video från förlossningsrummet.

–Men det dröjde till jag var tio innan jag förstod vad det var, har hon berättat.

Ibland under uppväxten kände hon sig ”helt ensam” och ”som ett missfoster”, och i stort sett varje skolkamrat måste personligen informeras om att hon inte var tillverkad i ett labb. För att ha fått så onormal uppmärksamhet lever hon numera ett högst normalt liv, beskrivs som levnadsglad, gillar att simma och går gärna ner på puben och spelar dart.