En popstjärna rakar av sig håret. Det kunde ha varit början på en ny trend. Bort med det platinablonda bimboidealet och in med lite cool attityd, rock‘n roll och tatueringar. En gnutta djup?

Men det blev en omvänd askungesaga.

”Hon rakar sig i vansinne”, trumpetade den ena kvällstidningen. ”Klippte sig – och grät”, den andra.

Det säger en del om vår idé om kvinnligheten, som en clowndräkt med höga klackar, röda läppstift och svallande hår gjord för att behaga. En kostym som för Britney Spears verkar ha blivit en tvångströja hon vill ta sig ur.

I videoklippen som ligger ute på You Tube, filmade genom fönstret in i frisörsalongen, smattrar foto­blixtrarna som besatt. Därinne ­sitter stjärnan i sin stora, bylsiga, grå munkjacka, med halva håret rakat efter att dagen innan flytt från ett behandlingshem där hon var intagen för drogmissbruk. Det finns ingen nåd, ingen barmhärtighet. Sådana är reglerna i den nya nöjesindustrin, där paparrazzi­dreven och journalistkåren omvandlar ett fåtals elände till underhållning för massorna.

Dokusåpan om skandalernas drottning Anna ­Nicole Smith är ett annat exempel. Expressen.se tillägnar till och med den nyligen avlidna glamour­modellen en egen undersajt. Där kan man roa sig med att titta på videon där hon är höggravid, drogad, förvirrad och utklädd till clown, spekulera i vem som var far till hennes barn och förfasa sig över hennes liv. Det kallas för allmänintresse men faktum kvarstår: exploateringen av stjärnan som exploaterades till döds (som Liza Marklund uttryckte det i en kolumn) fortsätter utan pardon – även efter hennes död. Något tidningarna självklart inte skulle göra om det inte var så att vi så gärna köper och läser om det.

”Lycka är en angenäm känsla som uppstår vid betraktandet av andras olycka.” Så definierade aforismernas mästare, den amerikanske journalisten och författaren Ambrose Bierce, begreppet lycka i början av 1900-talet. Hundra år senare frodas det cyniska lyckobegreppet som aldrig förr.

Men hörrni, börjar det inte bli lite tröttsamt att bygga sin egen lycka på andras förnedring? Är det inte dags för en motreaktion? För det finns ju alternativ.

Vad sägs till exempel om den där frälsningsliknande naturupplevelsen i en sittlift på väg uppför en alptopp? Känslan av att sätta en rökare i krysset på en fotbollsmatch (eller okej då, se Marta och någon av de andra tjejerna göra det)? Det varma pirret i magen när hela familjen ligger nerbäddade i soffan framför Let‘s Dance?

På fredag kväll kryper i alla fall jag ihop mellan sambon och dottern, med chipsskålen i högsta hugg och njuter av att se Erica, Ebba, Martin och gänget göra något som jag absolut inte kan. Och jag ska rösta på alla paren. Bara för att de alla har blivit så mycket bättre. För att de ser ut att ha så kul.

Och för att de ler hela tiden.